Spelet är redan klart om Stefan Löfvens efterträdare

ledning

Spekulationerna om Stefan Löfvens avgång och eventuella former för det tilltar. Spekulationer där även politiska hovreportrar kommer ha en roll att spela. Om de inte redan fått den. Men spelet är i praktiken redan klart. Det kommer stå mellan två kandidater om inget oförutsett inträffar. Den ene kommer dessutom bara bli aktuell om den andre tackar nej till att efterträda Stefan Löfven som partiordförande och statsminister.


2.12.2019
https://ledarsidorna.se/2019/12/spelet-ar-redan-klart-om-stefan-lofvens-eftertradare/?fbclid=IwAR2-zQ8ymLpSFmuz_erJvQrB5Uwb2l_trieg16ubyy1QObs6OOrxwNc533A

Johan Westerholm

Anette Holmqvist, Aftonbladet, skriver i en artikel i lördagens nätupplaga att källor inom Socialdemokraterna menar att Stefan Löfven avgår 2021. Riktningen nästa år väntas bli helt avgörande för hans framtid. Dessa rykten är inte nya på något sätt utan har florerat från olika källor från både Regeringskansliet och Sveavägen 68 men även från olika delar av arbetarrörelsen på olika nivåer.

Att Stefan Löfven sedan en tid levt under stark press är ingen nyhet heller. Den karta Löfven fick i handen under den tid som Carin Jämtin och resten av det verkställande utskottet lät utbilda Löfven till att bli politiker på Bommersvik vårvintern 2012 och som förnyades 2014 har inte visat sig stämma alls. En karta framtagen av Bommersviksvänstern som byggde sin världsbild på mer av önsketänkande än på fakta. Sverige, Socialdemokraterna och inte minst Stefan Löfven själv betalar priset för detta nu. Stefan Löfven kommer bli ihågkommen för att inte hanterat en rad med säkerhetsproblem som han rimligen borde kunna ha förutsett eller leda Sverige igenom. Allt från migrationskrisen och hotet från terrorismen över till nedmontering av välfärden samt landsomfattande okontrollerbara skogsbränder. Allt hade han kunnat förutse med andra rådgivare. Men någon eller några valde ut Bommersviksvänstern åt honom som närmaste rådgivare.

Men Anette Holmqvists artikel är inte ointressant för det. Holmqvist är en av maximalt fyra journalister som tillåts intervjua statsministern i längre reportage och få följa med honom i bussen på hans “saft- och bulle” – turnéer runt om i landet. Hon anses vara i huvudsak lojal på ett helt annat sätt än de journalister som inte längre bereds möjlighet och som bedöms riskera ställa alltför kritiska frågor till en redan pressad statsminister. Den som gjort detta urval av ”hovreportrar” uppges vara presschefen Odd Guteland. Syftet uppges vara att få Stefan Löfven att hålla ihop fram tills nästa ordinarie partikongress. Nästa ordinarie partikongress skall enligt stadgarna äga rum året före ordinarie val, d.v.s 2021. 

Alla vill till varje pris undvika att Stefan Löfven avgår innan dess eller behöver sjukskriva sig på grund av utmattning eller annat. Löfven skulle då ersättas som statsminister under en övergångsperiod av justitieminister Morgan Johansson. Isabella Lövin (MP) är endast vice statsminister som titel och inte statsministerns ställföreträdare. Morgan Johansson kan tillgodoräkna sig sin tid som social- och ungdomsminister under Göran Persson och blir då äldst i tjänst i regeringen och den som träder in i statsministerns frånvaro. En utveckling som ingen vill se. Utom möjligtvis Morgan Johansson själv.

Men även om 2021 kan uppfattas som långt bort så ligger i sådana fall Löfvens avgångsbesked avsevärt mycket närmare än vad Anette Holmqvist, och för den del övriga journalister klarar ut att redogöra för. Det hör inte till vanligheterna att politiska reportrar i allmänhet och hovreportrar i synnerhet har ens den minsta kännedom om partistadgar och annat som har en stor inverkan på partiernas inre liv. Stadgar och utformningen av valberedningar som ytterst fäller avgörandet om vem som i detta fall blir näste partiordförande.

Enligt socialdemokraternas partistadgar skall en kallelse till partikongress utfärdas av partistyrelsen senast åtta månader före kongressen. Bara en extra kongress kan sammankallas utan iakttagande av denna tid. Det är osannolikt att socialdemokraterna kommer kalla till en extrakongress med den osäkerhet som finns i finansieringen av framtida valrörelser från de olika fackförbunden. Kongresser i allmänhet är inga billiga tillställningar, bara kostnaderna för resorna för delegaterna och hotellrum uppgår till miljonbelopp. Till det kommer lokalkostnader samt kostnaderna för kongressfunktionärer, säkerhet samt övrigt. Kommunal, Sveriges största fackförbund, har dessutom redan tagit beslut om att helt strypa bidraget till partiet. 

Detta innebär att det är fullt möjligt för Stefan Löfven och Socialdemokraternas partistyrelse att meddela både datum för partikongress och Löfvens avgång vid det partistyrelsemöte som bör äga rum någon gång i maj 2020. Partikongressen kan då samlas i januari och då helt i enlighet med stadgarna. Tidsutdräkten kan tyckas väl lång men under åtta månader skall inte bara motioner behandlas i grundorganisationens föreningar och arbetarekommuner. Valberedningen skall kunna föra en dialog med hela organisationen under denna tid. Med andra ord, efter första maj 2020 kan ett avgångsbesked komma när som helst eftersom partistyrelsen dessutom skall ta beslut om att kalla till kongress. Tidigare har kongressen sammankallats i maj eller juni vilket skulle innebära att ett besked inte kan komma senare än i samband med partistyrelsemötet i november.

Anette Holmqvist redogör även för vilka kandidater som kan komma ifråga att efterträda Löfven. Det blir i hennes redogörelse tydligt att hon är inte bara en hovreporter utan även nyttjas som en bricka i ett politiskt spel. De hon för upp är

  • Finansminister Magdalena Andersson,
  • Inrikesminister Mikael Damberg samt
  • Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi.

Och som möjliga är enligt Holmqvist

  • Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman och
  • LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson

samt som ”bubblare” utrikesminister Ann Linde, tidigare socialförsäkringsminister Annika Strandhäll samt kommunalrådet i Södertälje Boel Godner.

Dessa ”bubblare” är dock helt osannolika av flera skäl. Linde är en uttalad utrikespolitiker och har aldrig arbetat med inrikespolitik i egentlig mening, Strandhäll har fortfarande sannolikt begränsat med kraft med tanke på hennes nära anhöriges tragiska dödsfall sensommaren 2019 samt Boel Godner är knappt känd utanför Stockholms län. Om ens där. Godner dras även med den nackdelen att hon likt Karl-Petter Thorwaldsson inte sitter i riksdagen. Något som kommer vara nödvändigt.  Den andre möjlige kandidaten vid sidan av Thorwaldsson, Anders Ygeman är inte heller trolig då han dras med att nästan blivit avsatt i samband med turerna kring Transportstyrelsen. Då information från bland annat register med känslig information bedömdes ha röjts för främmande makt. 

Listan som Holmqvist presenterar känns planterad av någon eller några. För att skapa en illusion av bredd.

Ygeman kommer dessutom med en sannolikhet gränsande till visshet att blockeras av arvfienden partidistriktet Stockholms Län. Stockholms Län leds av Helene Hellmark Knutsson som fick lämna regeringen efter att Löfven slutit uppgörelsen runt Januariavtalet. Avskedet av Hellmark Knutsson som minister höjde inte stämningen mellan partidistrikten och den försämrades ytterligare en nivå eftersom Anders Ygeman i samband med regeringsombildningen kunde göra en ”come-back”. Anders Ygeman är ordförande i Stockholms stads partidistrikt.

Som det uppfattats offrades Hellmark Knutsson för att bereda vägen tillbaka för Anders Ygeman trots att de kommer från konkurrerande partidistrikt.

Av de tre som av Holmqvist bedöms som troliga efterträdare är det endast två, Magdalena Andersson och Ardalan Shekarabi som utgör realitsiska alternativ. Den tredje kandidaten, Mikael Damberg kommer att blockeras av inte bara partidistriktet Stockholms Stad utan även av partidistriktet i Skåne. Damberg var en av kandidaterna redan när Mona Sahlins efterträdare skulle utses men antipatin mot honom från stora delar av partiet var helt enkelt för omfattande sedan hans tid som SSU-ordförande. Det var under Dambergs tid som SSU-ordförande som tidigare vice statsminister Jan Nygren samt tidigare utrikesministern Anna Lindh var tvungna att kallas in som medlare för att förhindra att ungdomsförbundet splittrades. När Damberg skulle väljas om till en andra mandatperiod som ordförande deltog inte vänsterfalangen i beslutet utan lämnade kongressalen i protest. Denna antipati mot Damberg som person lever kvar än idag.

Av de återstående kandidaterna beror det på hur Magdalena Andersson ställer sig om valberedningen ställer frågan. Accepterar Andersson att bli nästa partiordförande är uppdraget hennes. Men om hon gör det är osäkert. Andersson är till sin politiska profil mer kameral och inte lika ideologisk som hennes företrädare Göran Persson eller Kjell-Olof Feldt. Hon är inte lika svag som Stefan Löfven retoriskt men inte så stark som krävs. Som till exempel Göran Persson även om Andersson och Persson står varandra nära. Däremot har hon Perssons ”killer-instinkt” och vinnarattityd. Om det vittnar om inte annat personer i hennes närmaste omgivning om samt källor på finansdepartementet.

Skulle Andersson avböja återstår Ardalan Shekarabi som alternativ av de mest sannolika. Shekarabi har återkommande gjort utspel i sociala medier som kan kopplas direkt till hans ompositionering i partiet från att ha varit uttalad identitetspolitiker när det var opportunt till en position som ligger närmare den traditionella fåran. Utspelen och statusuppdateringarna skall ses som en förberedelse inför en intern maktkamp.

Och Ardalan Shekarabi har inte bara en bakgrund i SSU att vila på. Han har nyttjat tiden som civil- och kommunminister väl. Shekarabi har arbetat metodiskt och skapat band med i praktiken samtliga arbetarekommuner under sina resor som minister runt om i landet när han ändå haft möten med kommunföreträdare. Och redan nu kan skönjas hur han exploaterar sin position som socialförsäkringsminister för partiinterna angelägenheter. Det ger Shekarabi en naturlig koppling till samtal och förhandlingar med LO. Shekarabi har dessutom i princip redan ett stöd från fem av elva ledamöter i Socialdemokraternas valberedning visar Ledarsidorna.se första genomgång när valberedningens ledamöters historia och eventuell falangtillhörighet kartläggs. Ett stöd som ingen annan kan räkna hem förutom möjligtvis Magdalena Andersson.

Spekulationerna om Stefan Löfvens avgång och eventuella former för det tilltar. Spekulationer där även politiska hovreportrar kommer ha en roll att spela. Men spelet är i praktiken redan klart. Det kommer stå mellan två kandidater om inget oförutsett inträffar. Den ene, Shekarabi, kommer dessutom bara bli aktuell om Magdalena Andersson tackar nej till att efterträda Stefan Löfven som partiordförande och statsminister.



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:,

1 svar

  1. Det här kommer inte att få S att överleva ”bättre”, och inte DE övriga heller oavsett vad media säger ”idag”. Det skulle ha utlysts Extra val vilket är densamma som att inte gå det svenska folket tillmötes. Migrationen är inte bra för Sverige. Man har fullständigt tappat kontrollen på bekostnad av hederligt folks liv. Vem ser EN framtid hos någon av dessa 7? Det finns ingen och därför ska de inte ha en enda röst.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: