En meningsfull milstolpe i Sverige?

Det är inte en trevlig framtid som amerika-norrmannen beskriver för Sverige… men sanningen hör man ju från utlandet och inte från landet ifråga självt

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Om siffrorna på senare omröstningar som visar att Sverigedemokraterna är det mest populära partiet skulle översätta till en lika imponerande seger i nästa allmänna val kommer det att uppgå till en jordbävning i svensk politik. Bild: Jimmie Åkesson (till vänster), Sverigedemokraterna, talar vid en kampanjsamling den 7 september 2018 i Nykoping, Sverige. 

av Bruce Bawer

Bruce Bawer är författaren till den nya romanen Alhambra (Swamp Fox Editions). Hans bok While Europe Slept (2006) var en New York Times bestseller och National Book Critics Circle Award finalistHans andra böcker inkluderar A Place at the Table (1993), Steling Jesus (1997), Surrender (2009) och The Victims Revolution (2012). Han är en infödd New Yorker och har bott i Europa sedan 1998.

https://www.gatestoneinstitute.org/15208/sweden-milestone

  • Förhållandena i Sverige har försämrats så drastiskt – med allt från barnomsorg till äldreomsorg berövas medel som i stället används till mat, kläder och hus till flyktingar faux flyktingar och andra utländska snyltare – att många norrmän oroar sig, med god resonemang, om ett massivt utsläpp av socialt kaos, fattigdom och brottslighet från ett land som det delar en tusen mil lång gräns med.

  • Man påminner naturligtvis om det oförsvarliga sättet som de brittiska myndigheterna hanterade – eller vägrade att hantera – årtionden av våldtäktfall i Rotherham, Rochdale och andra städer i hela Storbritannien. Men i Sverige – vars distinkta historia om ideologisk konformitet och självbild som en ”moralisk stormakt” … är beredskapen att förneka obehagliga verkligheter ännu mer utbredd och djupgående än i Storbritannien och andra västeuropeiska länder.

  • Det var socialdemokraterna och moderaterna som skapade Sveriges nuvarande kris och tillät den att uthärda och förvärras och betraktas bortom kritik …

  • Sverigedemokraternas triumf kan alltså på en gång vara en äkta milstolpe i framtiden för den svenska demokratin och individualismen och en ren vändning på vägen till den ultimata kulturella förskjutningen.

När jag flyttade till Norge för tjugo år sedan var en term jag ofta stötte på ”amerikanska förhållanden” ( amerikanske tilstander ). Det användes alltid nedslående. Det hänvisade till sådana saker som urban spridning, köpcentrum i staden, skolskjutningar och privat hälsovård. Efter att Barack Obama blev president hörde jag ordet mycket mindre ofta – i Norge kan du ju inte bli för grov på ett land med en svart president, särskilt en president som du har gett Nobels fredspris till.

Idag, trots att Trump-bashing – i Norge som i USA – är medias favoritsport, verkar termen inte ha kommit tillbaka i utbredd användning, vilket kanske har något att göra med det faktum att USA, bland andra saker, har nu världens starkaste ekonomi och svindlande avundsvärda sysselsättningssiffror. Samtidigt finns det en annan term som har blivit allt vanligare i Norge: ”svenska förhållanden”svenske tilstander ). Det tog verkligen fart för ungefär två år sedan, när Sylvi Listhaug, Norges dåvarande immigrations- och integrationsminister, använde den efter att ha besökt några av Sveriges värsta muslimska enklaver – en reaktion som upprörde politiker och journalister på båda sidor om gränsen.

Även om det nyligen har funnits goda nyheter från Sverige – som jag snart kommer att få – låt det redan från början sägas att uttrycket ”svenska förhållanden”, när det används i Norge, uteslutande har negativa konnotationer. Medan ”amerikanska förhållanden” täcker ett brett spektrum av påstådda synder, men ”svenska förhållanden” betyder emellertid i princip en sak, eller snarare en uppsättning intimt relaterade saker:
att tillåta massor av outtänkta invandrare från en helt annan kultur i ditt land, uppmuntra dem att bosätta sig i monokulturella, autokratiska enklaver som blir utanförzoner, vilket tillåter dem att sitta hem och samla generösa välfärdsförmåner istället för att lära sig det lokala språket och hitta jobb,
ett inferno av våld . ”

Norge belastas också av dessa problem, men inte i den utsträckning som Sverige är det. När allt kommer omkring har Sverige den näst högsta andelen muslimer i Europa – uppskattningsvis 8,1 % till Frankrikes uppskattade 8,8 % – och har kontinentens högsta befolkningstillväxt genom invandring. Sedan 1970-talet, när det var det fjärde rikaste landet i världen per capita och när praktiskt taget alla dess invånare fortfarande såg Sverige som folkhemmet, eller ” folkhemmet ”, där alla skulle ta hand om alla andra, har förhållandena i Sverige försämrades drastiskt. Allt från barnomsorg till äldreomsorg berövas medel som istället används för att föda, klä och flytta flyktingar, fauxflyktingar och andra utländska frilastare. Många norrmän oroar sig, med goda skäl, för ett stort utsläpp av socialt kaos, fattigdom och brottslighet från ett land som det delar en tusen mil lång gräns med. ”Sverige”, läste en ny rubrik på webbplatsen för Oslo-baserade Human Rights Service, ”är ett hot mot Norge.”

Det är inte heller bara norrmän som är oroliga: Danmark delar inte en landgräns med Sverige, utan är anslutna till den vid Øresundsbron mellan Köpenhamn och den ökända invandrartunga, brottsdrabbade svenska staden Malmö. Både Danmark och Sverige är EU-medlemmar, vilket i allmänhet inte har inneburit några gränskontroller, men från och med den 12 november har Danmark – som har försökt att vara åtminstone något mer försiktigt när det gäller invandring och integration än sina skandinaviska grannar – infört gränskontroller vid Øresundsbron och på färjor som anländer från Sverige.

För att vara säker tenderar de kulturella, politiska, akademiska och mediakonstigarna i både Norge och Danmark, till och med nu, att uttrycka beundran för Sveriges invandrings- och integrationspolitik, som de anser att de betraktar som modeller för multikulturalism på dess ädlaste. Audun Lysbakken, chef för Norges socialistiska vänsterparti, har berömt Sverige som ”ett ljus i Europa” för att ha upprätthållit sin uppriktiga självmordsinvandringspolitik.

Sveriges egna eliter talar om sitt land i liknande glödande termer. I januari i år hånade en författare för den svenska dagstidningen Aftonbladet Norges premiärminister Erna Solberg för att ha föreslagit i sitt traditionella nyårstal att nordmän borde ha fler barn – ett förnuftigt förslag i ett land och en kontinent, där de infödda reproducerar sig på en nivå betydligt under ersättningsgraden.

Som svar, Kjetil Rolness, en av de få stora författarna i Norge för att utmana den politiskt korrekta konsensus, påpekade det, naturligtvis, infödda svenskar, som har ett genomsnitt på 1,67 barn per hushåll (och siffran är säkert mycket lägre bland etniska svenskar) föredrar utländska flyktingar framför svenska spädbarn. Den Aftonbladet kommentaren, Rolness hävdade som en perfekt exempel på ”önsketänkande”, ”dygd signalering” och ”nästan patologisk förnekande” av verkligheten som kännetecknar officiellt svenskt tänkande om invandring och integration. I år beslutade Sverige faktiskt att öka invandringsgraden genom så kallad ”familjeåterförening”.

I sin senaste bok, Sveriges mörka själ: Unraveling of a Utopia , tillhandahöll den svenska journalisten Kajsa Norman ett livligt porträtt av svenska eliters kylande out-of-touch attityder till de katastrofala konsekvenserna av deras invandrings- och integrationspolitik. Norman skriver om polismyndigheternas och mainstreamjournalisternas vägran att hantera ansvarsfullt med mass sexuella övergrepp av invandrarungdomar på en sommarfestival för tonåringar, flickor.”

Man påminner naturligtvis om det oförsvarliga sättet som de brittiska myndigheterna hanterade – eller vägrade att hantera – årtionden av våldtäktfall i Rotherham, Rochdale och andra städer i hela Storbritannien. Men i Sverige – vars distinkta historia om ideologisk konformitet och självbild som en ”moralisk stormakt” Norman skriver om upplysande – är beredskapen att förneka obehagliga verkligheter ännu mer utbredd och djupt sittande än i Storbritannien och andra västeuropeiska länder . Ingen i Sverige behövde få höra vad de skulle tänka eller göra om överfallen på ungdomsfestivalen: ”I Sverige”, konstaterar Norman, ”alla vet så väl vad den accepterade ståndpunkten i en given fråga är; vad andra tänker och hur de kommer att avvika från det.

På andra håll i västvärlden har vanliga arbetande män och kvinnor – människor vars välbefinnande länge ignorerats i maktens korridorer – under senare år gjort sin missnöje känd: Brexit; Donald Trump; Frankrikes gula västar; ökningen av så kallade ”populistiska” partier i Italien, Nederländerna och på andra håll. De svenska massornas relativa passivitet, med deras besättningsinstinkt och reflexiva förtroende för myndigheter – kommenterades och förundras ofta med tanke på att deras nation kanske är i mer brådskande och omedelbara problem än någon annan i Europa. Men inte längre.

Som för oss slutligen till de goda nyheterna som jag nämnde framför. Under de senaste åren, efter en längre period i vildmarken, under vilken den politiska och medieinstitutionen rutinmässigt talade om dem som om de bara var denna sida av nazisterna, var Sverigedemokraterna (SD), det enda partiet i landet som tar ett praktiskt ståndpunkten för sin riktiga invandrings- och integrationspolitik har ständigt fått stöd. De vann inte några platser i riksdagen , det nationella parlamentet, förrän 2010; 2014 hade de blivit Sveriges tredje största parti i parlamentet. Enligt undersökningsresultat som släppts denna månad är SD Sveriges mest populära parti, som lossnar socialdemokraterna från högsta toppen som de har ockuperat utan paus i ett sekel.

Om dessa omröstningsnummer skulle översättas till en lika imponerande seger i nästa allmänna val kommer det att uppgå till en jordbävning i svensk politik. Men under tiden fortsätter de skandinaviska eliterna att smeta Sverigedemokraterna. I en redaktion om den sensationella ökningen av stödet för partiet kommenterade Norges största dagliga, VG, att medan SD ”beskriver vad som är fel i [det svenska] samhället”, har det inte ett bra svar på dessa problem; uppgiften som de två huvudsakliga etableringspartierna, socialdemokraterna och moderaterna, som VG : s redaktörer står inför, är att ”övertyga väljarna om att de har mycket bättre och mer ansvarsfulla lösningar på Sveriges utmaningar än Sverigedemokraternas enkla populism.”

Poppycock: det var socialdemokraterna och moderaterna som skapade Sveriges nuvarande kris och tillät den att uthärda och förvärras och betraktas bortom kritik; och om ”enkel populism” betyder för en förändring, att låta folket tänka själva och sedan faktiskt lyssna på dem, låt det med alla medel äntligen bli en smak av verklig populism i landet som påstår sig vara folkets hem. Verkligen drastiska, men humana och förnuftiga handlingar av rätt slag kan mycket väl avskaffa en total katastrof under några år. Man fruktar emellertid att svenskarna har väntat för länge med att stå upp för sig själva och att det är – tyvärr – redan för sent att förhindra Sveriges omvandling till en sharia-stat. Sverigedemokraterna segrade då.

 



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:,

1 svar

%d bloggare gillar detta: