Sanningen om svensk statsfeminism

 / 
By Prof. Marcello Ferrada de Noli *

https://professorsblogg.com/2016/03/09/on-the-swedish-origins-of-state-feminism/

marianne-ny-press-conference-7-sept-2016-the-indicter

Sverige är ett underbart land. Folket är till stor del älskvärda och uppriktiga, hårt arbetande och ärliga. För några år sedan åtnjöt landet en anmärkningsvärd internationell prestige bland både utvecklade länder och tredje världens länder i nästan alla sociala och kulturella lag. Detta berodde främst på den balanserade svenska positionen i internationell politik – som inte ska likställas med ”neutralitet” i utrikesfrågor: Sverige hade en aktiv internationell roll för att sträva efter fred. [1]

Det svenska varumärket handlade om suverän moral, självständighet och integritet, men det handlade också om kvaliteten på svensk produktion, inklusive kulturell och vetenskaplig produktion. Men sedan slutade det kalla kriget och det socialistiska blockets sönderdelning återkom kraftigt i Sverige. Den internationella balansen förlorades. De regerande politikerna stupade av allvar mot den enda geopolitiska slutpunkten som överlevde.

”Sverige är ett av de mest amerikaniserade samhällena i Europa” (Peter Wodolarski, DN:s chefredaktör, välkomnande till president Obama i tidningspappers framsida, 4 september 2013, som visar rubriken över fyra kolumner: ”VÄLKOMMEN TILL LITTLE USA, MR PRESIDENT ”

Amerikaniseringen av svensk politisk kultur utvecklades snabbt och obestritt. Regeringen blev ett företag. Social välfärd blev privatmonopol. Miljoner svenskar blev plötsligt avskiljda från sitt säkra sociala system, och den traditionella vänstern kapitulerade till fienden utan strid. Det var då deras politiska kamp ersattes av den mer bekväma (och lönsamma) könskonfrontationen. [2] För att dölja sin brist på ideologisk övertygelse eller stridsvilja sålde den opportunistiska vänstern sin lögn till allmänheten: Kvinnor, tillsammans med män, lider inte på grund av ett girigt system med vinst – kvinnor lider på grund av män. Och eftersom systemet inte längre är fienden, blir systemet väldigt allierat. Radikal feminism blev statsfeminism. [3]

Detta var början på den kulturella och intellektuella utarmningen i det moderna Sverige. Kulturprogram ersattes av att främja ytlig pseudounderhållning. Vetenskapliga empiriska metoder vid svenska universitet ersattes av ”kvalitativ forskning”, en enkel, och billig  ”pseudo” -metod som består av att dra ”vetenskapliga” slutsatser från intervjuer med ett dussintal, kvinnor för det mesta, som delar sina ”intryck” till intervjuande ”forskare”, en kvinna för det mesta. Sann vetenskaplig forskning i Sverige tappade olycksbådande, liksom de vetenskapliga kraven som ställts på nya forskare. [4]

Sunda, medicinskt verifierbara kliniska diagnoser ersattes av pseudokliniska konstruktioner som ”stress-inducerad”  ”burnout” (”utbrändhet”) [5]. Det sistnämnda tjänade till att ge långsiktig ”sjukfrånvaro” till hundratusentals individer, till största delen kvinnor. Sverige blev den europeiska nationen med den högsta förekomsten av psykiskt sjuka människor; detta enligt internationell statistik för sjukskrivna personer med ”mentala” diagnoser, till vilka psykologiska problem och den fashionabla mentala diagnosen ”arbetsstress” hörde till. Diagnosen ”utbrändhet”, senare känd som ”utmattningssyndrom”, nådde en epidemiliknande distribution bara i Sverige, allt som bekräftade dess kulturella karaktär [6].

Några år senare, och som jag förutspådde i ”Kejsarens utbrända kläder” [7] visades det att
a) medan stressnivåer i samhället (och särskilt på arbetsplatserna) inte alls har minskat i Sverige i slutet av 90-talet (stressnivån i samhället hade ökat,
b) sjukskrivning ”förorsakade” av arbetsrelaterad psykologisk stress (”utbrändhet”), särskilt bland svenska kvinnor, har minskat särskilt och slutligen praktiskt taget försvunnit.

Ergo, det påstådda orsakssambandet mellan ”ökat arbets- och samhällsstress” och ”burnout (utbrändhet)” visade sig vara lika bristfälligt som modediagnoserna [5] som uppfanns av forskare som vid den tiden var associerade med Karolinska institutet.

De verkliga vinnarna blev läkemedelsindustrin [8] och de privata ”terapiklinikerna” som ofta ägs av ovanstående forskningar själva. Men i den skandalösa befordran av sådana ”utbrändhets” -diagnoser var det officiella Sverige, den socialdemokratiska regeringen, feminister som talade, feministiska journalister i mainstream-medierna [9], den feministkontrollerade svenska psykiatriska föreningen [10] och till och med Socialstyrelsen [11]. Alla dessa gav skam till landet och bidrog kollektivt till att skaka Sveriges trovärdighet i det internationella samfundet.

Skulle världen nu tro på den svenska officiella avhandlingen att den internationella misstron av Sverige – ”nationen med den högsta förekomsten av psykiskt sjuka människor” – är den ett verk av en Julian Assange?

De akademiska ”radikalfeministerna”

Den tvingande reträtten av den vetenskapliga metoden från sin ställning som dominant i svensk akademi och forskning, och produktivitetsvakuumet som lämnats kvar, fylldes snabbt med den nya metoden ”kvalitativ forskning” och återuppkomsten av psykoanalytiska kategorier. Ingen av dessa intellektuella tillvägagångssätt skulle ha varit möjlig utan den återuppkommande, religioninspirerade (religion-ursäkten) västerländska konfrontationen med den arabiska världen.

Det imperialistiska utnyttjandet av oljeresurserna i Mellanöstern, förespråkadet av Kuwait- och Irak-krigen i Bush-dynastin, ledde till ett politiskt och ibland litet militärt svar från sektorer inom de arabiska samhällena som vi gjorde kända – av påbud från våra regeringar – som det islamiska hotet, en religiös och krigförande fundamentalistisk rörelse som syftar till förstörelsen av västerländska kulturinstitutioner och deras ersättning med ett islamisktiskt styre. Kulturrasismen gjorde sitt inträde i svensk politik. [12]

Den nya närvaron av religionen som en faktor i denna kulturella konfrontation (”vår religion strider mot deras religion”) möjliggjorde i sin tur renässansen av typiska icke-vetenskapliga ideologier som ”Freudianism”. Men medan religiös tanke är ett samtal mellan människor och deras gud, är Freudianism konversationen mellan människor och deras navlar. Freudianer och religiösa aktivister delar avguderiet av det subjektiva – ”idealismen” i strid med ”materialismen” som de uttryckligen uttrycker det. Ändå är den vetenskapliga metoden främmande för dem båda.

Den pretentiöst överdrivna behandlingen av kvinnlig sexualitet i Sverige, det pretentiösa blottandet där man måste lufta intima detaljer om ens liv, till exempel i kampanjen ”prata om det”, den pretentiösa hjälte-behandlingen av kvinnor som anklagar män för våldtäkt under normalt samförstånd, och så vidare: detta indikerar antingen på avvikelse eller förtvivlan. Det är den isolerade individen utan stöd från en normal familj, en normal vän, ett normalt system. Det är frånvaron av den gamla känslan av ”säkerhet” som nykapitalist-Sverige inte ersatte.

Under större delen av det förra seklet utbildades svenska män och kvinnor i solidariteten mellan sina statliga institutioner, varifrån de hittade lösningar på deras samhällsproblem. Det svenska systemet, inte riktigt socialistiskt, inte riktigt kapitalistiskt, var en balans mellan väst och öst. När Berlinmuren föll,  föll det sociala välfärdssystemet också i Sverige. Individer blev atomer utan en social bana och deras referenspunkt blev de själva. Egoismen hade återfött.

”Kvalitativ” forskning berövad vetenskaplig kvalitet

För de radikala och statliga feministerna var valet av den ”kvalitativa” metoden som pryddes av freudianska kategorier inte av misstag utan väsentligen: den kvalitativa metoden var deras enda epistemologiska alternativ. Det är bara med användning av en påtvingad ”ta det eller lämna det” trosbaserad, icke-empirisk metod som feminismen kunde göra sin masteruppsats om en ”patriarkalisk” orsak till alla olyckor för kvinnor i samhället, med början av deras egen seger. Inget behov av att bry sig om empirisk, rationell kopiering – känslor (till största delen bitterhet) är tillräckliga. Översatt för den medicinska debatten:

”För att kvalificera sig som att ha en sjukdom är det inte relevant om symtomen är medicinskt verifierbara. Det som är relevant är ”erfarenheten”, vad patienterna känner innerst inne, sin egen subjektiva uppfattning av att vara sjuk ”. [13]

Svenska kvinnor upphörde att vara individer i samband med social jämlikhet. De var nu ”offer” istället. Och de bör kompenseras i århundraden, i tusentals år, av våldsam intellektuell våldtäkt, strukturellt våld och ekonomiskt missbruk från alla män. För radikal feminism är jämställdhet inte längre ett alternativ. Det enda alternativet är en supremacistisk regel.

Strax därefter kunde den socialdemokratiska ministern och den radikala feministen Margareta Winberg, som initierades i ROKS-ideologens ideologi, införa på regeringsnivå (ostörd och oövervakad, som hon senare förklarade det [14]) och därifrån ålägga med dekret till den svenska befolkningen i stort, obligatorisk undervisning vid svenska universitet enligt ”könsperspektivet”. En enorm spridning av akademiska positioner följde – full professur, associerade professurer, forskare och doktorandpositioner började dyka upp ur den offentliga budgeten. De gavs av staten uteslutande till ”genusperspektiv” radikala feminister, ofta utan annan merit än deras kultartiklar och böcker (mycket citerade bland varandra så det ger ett falskt intryck av utbredd acceptans). Texterna handlar nästan uteslutande om den politiskt korrekta ”kvalitativa forskningsmetoden” och deras tema med politiskt korrekta ämnen av ”patriarkalsk dominans i samhället” – läs kön, våldtäkt, mer våldtäkt och ensidigt våld mot kvinnor.

En sak är kristallklar: I sanning fanns det aldrig något ”genusperspektiv” – det var ett rent ”radikalt feministiskt perspektiv” hela tiden.

Så vad saknades i det moderna radikala feministiska paradiset efter deras kultoffer av Karl Marx och hans klasskampideologi? De behövde en klassisk guru, en riktig klassisk guru för terminologi, ordförråd och a-posteriori avhandlingar som förklarade deras genuskamp. Och de hittade honom i Sigmund Freud, en annan fiende av den vetenskapliga sanningen, men någon som passar väl in i de sexistiskt teoretiska formuleringarna av den radikala feministiska rörelsen, smälter i dag samman med den radikala hbtq-rörelsen.

Och vi finner allt ovanstående sammanfallande i anklagelserna mot Julian Assange – de religiösa politiska aktivisterna (som i det socialdemokratiska kristna brödraskapet, [15] Den slimmade organisationen av Assange-anklagarna och deras ideologiska hem hos deras advokater vid företaget Bodström och Borgström [ 16]) som samtidigt är fundamentalistiska feministiska aktivister; [17] radikala hbtq-poliser som samtidigt är socialdemokratiska politiker och placerar deras ideologiska partiskhet i kärnan för polisutredningen för åklagarens och kärandes advokat. [18] De intellektuella radikala feministerna, de ”kvalitativa forskarna” och de statliga feministerna, uttrycker hysterin av deras anti-Assange hatkorsställen i sina artiklar och rapporter som publicerats eller sänts av deras statliga eller MSM-medier.

Slutsatsen är att sanningen om att världen började förvånas över den svenska intellektuella försämringen långt innan WikiLeaks fördömde korruptionen bland svenska politiker och deras fjäskande ställning till en utländsk makt. Denna analys visar att den så kallade svenska ”radikala” feministiska rörelsen är allt annat än en progressiv rörelse. Dess ideologiska formuleringar är på den regressiva sidan av ett hjul som historiskt rullats av tusentals generationer mot mänsklig rättvisa och jämlikhet.

Dessutom, deras intellektuella allians med religion och freudianism tillsammans med deras förakt för det naturliga familjebegreppet, och en fanatisk anslutning till metoden ”kvalitativ forskning” vars ”resultat” inte skulle medge replikering eller empirisk verifiering, framställs radikala feminister som främsta samarbetspartners av en anti-vetenskaplig, anti-civiliserad fascistisk skara.

Är Julian Assange den som ansvarade för skadorna på Sveriges internationella prestige?

En vanlig officiell slutsats som spridits av de svenska mainstream-medierna i Assange-fallet är att WikiLeaks-grundaren borde hållas ansvarig för skadorna på prestige hos svenska institutioner som det svenska rättssystemet. Den här avhandlingen anges till exempel tydligt av det statliga SVT i sin dokumentär ”Julian Assange – Världens kärleksaffär” från 7/4 2011. Dokumentaren öppnar med uttalandet ”Hur kunde WikiLeaks-grundaren Julian Assange få världen att ifrågasätta Sveriges trovärdighet ”? [15]

Utan tvivel var syftet med ovanstående klassiska psykologiska krigföring ett publicistiskt trick att samla runt regeringen och åklagarmyndigheten ett ”nationellt”, enat stöd för den svenska offentliga trågen och spela på de patriotiska känslorna som ”Sverige är under attack av Assange ”. En utländskt född anarkist våldtog två svenska flickor ”(“de här tjejerna” som Claes Borgström brukade hänvisa till – var i själva verket två helt vuxna kvinnor som hade icke-våldsamma och upprepade gånger i samförstånd vanlig sex med Assange [16 ]).

Psykologerna hjälper det svenska kommandot i sin psykologiska krigsstrategi för att säkra ett stöd för den militära interventionen i Afghanistan, stöd för det öppna inträdet i Nato, stöd för försäljning av information om svenska medborgare till utländska makter, och så vidare: De skjuter Sverige i foten när de försöker fånga poäng med Assange-kortet. Det är dessa människor, såväl som media, som skänker Sverige internationellt. Det var Sveriges trubbiga process mot Assange och den våldsamma behandlingen av personen Assange i media som förorsakade det internationella fokuset på det svenska systemet och institutionerna. Och inte tvärtom. För varje informerad läsare känner till de politiska orsakerna till denna process, och de vet väl att Assanges WikiLeaks fördömde försvårande felaktigheter hos både den nuvarande och tidigare svenska regeringar.

Dessa avslöjanden har skildrat korrupta politiker som agerar bakom riksdagens rygg och missbrukar förtroendet för deras väljare i valkretsarna. Och några av politikerna i fråga, till exempel den före detta socialdemokratiska justitieministeren Thomas Bodström, är också radikal feminist (Bodström påstås ha fungerat som en central figur i det hemliga avtalet med CIA för återlämnande av flyktingar till Egypten [17]) och framträder nu som delägare i advokatbyrån bakom anklagelserna, en fråga som INTE berörs i Sverige.

Genom att inleda en klumpig, dåligt orkestrerad och ibland oberäknad rättslig process mot personen Julian Assange – mitt i ett sådant WikiLeaks-avslöjande – har ”strategerna” gjort internationell granskning av de svåra juridiska praxis beträffande våldtäkt, deras bakom stängda dörrar-förhör, deras politiska utnämning av domare, deras utbredda radikala feminism, deras officiellt finansierade ROKS och den organisationens ”alla män är djur” -plattform, [18] deras rådande statsfeminism, och så vidare. Allt detta fanns i Sverige långt innan världen någonsin hört talas om WikiLeaks eller dess grundare Julian Assange.

Stats-feminism i ett nötskal

Jag hittade följande ”riktlinjer” som finns i en dom av Stockholms hovrätt över en våldtäkt. I avsnittet sammanfattas de praxis som de svenska domstolarna använder för att på subjektiva grunder beröra kvinnornas anklagelser. Eller med andra ord, vad som i princip anses vara ”tillräckligt” i de svenska domstolarna för att döma en man till fängelse i sådana rättegångar: i princip räcker det med kvinnans version.

”Kriterier för bedömning:” I avsaknad av direkt vittnesbevis eller kriminaltekniskt bevis kan dock ett grundligt trovärdigt vittnesmål från målsägarens sida i samband med vad som annars presenterats vid domstolen vara tillräcklig för en dom. ” [19]

Och i ”vad som annars presenteras vid domstolen” inkluderar det i högsta grad det eventuella ”expertutlåtandet”, t.ex. psykiatriska bedömningar av åklagaren som också utförts i Sverige av radikal-feministiska gynekologer som annars offentligt har förklarat att de kämpar på sina (public service) jobb för en ökning av våldtäkter.

Om det fanns någon tvekan bland de internationella läsarna om i vilken utsträckning radikala feministiska organisationer har tagit kontrollen över den svenska statsapparaten och dess viktigaste institutioner, såsom rättssystemet, bör de officiella riktlinjerna som nämns ovan ta bort den.

Om skadan på Sveriges internationella prestige verkligen har varit förödande, har de bara sitt eget ideologiska övergrepp att skylla på.

Och kamikaze hara-kiri-attackerna fortsätter. Nu står Sverige inför ett nytt hot mot sin prestige och sitt varumärke: det internationella fokuset på pseudovetenskaplig praxis, ibland verkligen nonsens intellektuella fabrikationer, som används av svenska yrkesmän för att karakterisera svenskarnas mentala hälsa och som ”expertuttalanden” om våldtäkt på svenska domstol.

Jag hoppas uppriktigt att analysen som följer kommer att avskräcka myndigheterna från att föra ytterligare skam över denna annars ädla nation.

 

Referens:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10599889.ab%5D.

M. Ferrada de Noli “Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige“. Dagens Medicin 2007-10-03.

http://www.dagensmedicin.se/asikter/debatt/2007/10/03/utmattningssyndrom-ar-en-k/index.xml

M. Ferrada de Noli, “Kejsarens utbrända kläder“. Sociologisk forskning. 2004-1 http://ferradanoli.files.wordpress.com/2009/12/sociologisk-forskning-1-2004.pdf

M. Ferrada de Noli. “Om skandalen kring antidepressiva”, Second-Opinion.

http://www.second-opinion.se/so/view/998

M. Ferrada de Noli, ”Does Sweden Inflict Trial by Media against Assange?

http://Ferrada-noli.blogspotit/2011/02/v-behaviorurldefaultvmlo.html

1o. M. Ferrada de Noli, “”Om skandalen kring antidepressiva”. Op. Cit.

Id.

M. Ferrada de Noli, “Sjukskrivningar allenast för de sjuka!

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2007_08_12_archive.html

a) M. Ferrada de Noli, “Kulturell rasism i öppet Sverige

http://www.second-opinion.se/so/view/247

b) Ferrada de Noli, “What is behind Swedish cultural-racism? “

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2009/03/what-is-behind-swedish-cultural-racism.html

M. Ferrada de Noli:

Rigged documentary on Julian Assange in the Swedish National Television. PART 1: The Political Agenda and Dirty Tricks

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2011/04/rigged-documentary-on-julian-assange-in.html

Rigged documentary on Julian Assange in the Swedish National Television. Part 2: “Men that hate women”

Rigged documentary on Julian Assange in the Swedish National Television. Part 3: “Men are animals”

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2011/04/rigged-documentary-on-julian-assange-in_15.html

M. Ferrada de Noli,”Bordström & Borgström VS. Wikileaks

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2011/01/bordstrom-borgstrom-vs-wikileaks.html

A.Kreig  “Partner At Firm Counseling Assange’s Accusers Helped In CIA Torture Rendition”

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2011/02/partner-at-firm-counseling-assanges.html

M. Ferrada de Noli, “Rigged documentary on Julian Assange in the Swedish National Television. Part 3: “Men are animals”

http://Ferrada-noli.blogspotcom/2011/04/rigged-documentary-on-julian-assange-in_6714.html

Annonser


Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, , , ,

1 svar

  1. NWO – satanismen har många ansikten!

    Gilla

%d bloggare gillar detta: