Debatt: Assange i rätten

Har fått rättigheten av Craig Murray att publicera hans artikel i Nya Tider så att alla förstår att fallet med Julian Assange inte handlar om sex utan om något helt annat. Det är en skam att Sverige har deltagit i denna smuts.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Julian Assange beviljades asyl av Ecuador 2012 och befann sig därefter på landets ambassad i London fram till april 2019, då Ecuador drog tillbaka hans asyl och han därefter greps av polis. Sedan dess är han fängslad i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i väntan på rättegång. Skärmavbild: Ruptly. Infälld bild: Foto: Wikileaks

Craig Murray

Craig Murray är f.d. ambassadör för Storbritannien, i dag politisk aktivist och människorättskämpe. I en uppmärksammad artikel berättar han gripande om sin vän Julian Assange, som nu riskerar att utlämnas till USA. Murray närvarade på en domstolsförhandling i oktober och chockerades över den farsartade processen. ”Det var uppenbart att det inte fanns någon rättssäkerhet”, skriver Murray. Foto: craigmurray.org.uk

Publicerad: 6 november, 2019
https://www.nyatider.nu/debatt-assange-i-ratten/?fbclid=IwAR2EKXSei7-7vDPNdPZVG0WepJxvoxJ7qSduy-ZJsWIfDH2mU5uMb0A9RO0

 

Den 21 oktober hölls en domstolsförhandling i Westminster Magistrates Court inför en senare huvudförhandling för att få Julian Assange utlämnad till USA. Craig Murray, tidigare brittisk ambassadör i Uzbekistan och nu människorättskämpe, skriver om den farsartade domstolsförhandling han närvarade på när hans vän Julian Assange utsattes för den starka statens maktuppvisning. Artikeln är en översättning av den ursprungliga artikeln ”Assange in Court”.

Jag blev djupt skakad när jag bevittnade händelserna i Westminister Magistrates Court. Varje beslut forcerades obönhörligen igenom. Argumenten och protesterna som Assanges jurister förde fram noterades knappt. Domaren orkade inte ens låtsas om att hon lyssnade på dem.
Innan jag går in på den totala avsaknaden av en rättssäker rättegång, så var den första saken jag noterade Julians hälsotillstånd.

Jag var djupt chockad över att se hur mycket vikt min vän tappat, hur hans hårfäste krupit tillbaka och åsynen av ett allt för tidigt och snabbt eskalerande åldrande. Han går håglöst och långsamt på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Sedan han arresterades har han tappat över 15 kilo.

Men hans fysiska uppenbarelse var ändå inte lika chockerande som hans mentala försämring. När han ombads säga sitt namn och födelsedatum hade han stora svårigheter och tänkte i flera sekunder för att komma ihåg båda två. Jag återkommer senare till det viktigaste innehållet i hans anförande vid rättegångens slut, men det måste verkligen ha varit en ansträngning för honom; han var ju tvungen att kämpa för att överhuvudtaget kunna fokusera och artikulera.

Fram till igår hade jag varit ganska skeptisk mot dem som sagt att behandlingen av Julian är på gränsen till tortyr – jag var skeptisk till och med mot Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr, och skeptisk mot dem som sade att Assanges försvagning beror på att han drogats ned. Men eftersom jag har besökt rättegångar i Uzbekistan där offren utsatts för extrem tortyr, och eftersom jag har arbetat med överlevare från inbördeskriget i Sierra Leone och på and­ra ställen, kan jag säga att gårdagens händelse ändrade min uppfattning totalt:
Julian visade exakt samma symptom som tortyroffer; särskilt när det gäller förvirringen och hur svårt det var att uttrycka sin fria vilja när man varit i ett hjälplöst tillstånd så länge.

Jag hade till och med varit ännu mer skeptisk mot dem som hävdat – till exempel en ledande representant av hans juridiska team – att de är oroliga över att Julian kanske inte överlever till den juridiska utlämningsprocessen är klar. Nu har jag ändrat mig. Jag inte bara tror på det, jag jagas av tanken.

”En av de största journalisterna i vår tid torteras framför våra ögon”

Alla i rättssalen igår kunde se att en av de största journalisterna och viktigaste dissidenterna i vår tid håller på att torteras till döds av staten framför våra ögon.

Att se min vän – den mest vältaliga och snabbtänkta person jag någonsin har känt – reducerad till ett klumpigt och förvirrat vrak, var olidligt. Men statens agenter, särskilt den hjärtlösa domaren Vanessa Baraitser, är inte bara förberedda utan dessutom ivriga att få delta i förföljelsen. Hon sade till och med till Assange att om han inte var kapabel att delta i resten av processen så kunde hans advokater förklara för honom hur den fortskridit vid ett senare tillfälle. Hon brydde sig inte en millisekund om varför en människa som, genom själva åtalet mot honom, erkänts vara högintelligent och kompetent, nu hade blivit reducerad av staten till en person som inte har tillräcklig kapacitet för att delta i rättegångsprocess.

Åtalet mot Julian är väldigt specifikt: Han konspirerade med Chelsea Manning för offentliggörande av dokument från Irakkriget, Afghanistankriget och diplomatiska telegram från USA:s utrikesdepartement. Åtalet har ingenting att göra med Sverige, ingenting att göra med sex, och ingenting att göra med presidentvalet i USA 2016; något som verkar helt omöjligt för mainstreammedia att begripa.

CIA har spionerat på Assange i flera år

Syftet med gårdagens förhör var så kal­lad ”case management”, där man skulle fastställa tidsschemat för utlämningsprocessen. De huvudsakliga invändningarna som avhandlades var att Julians advokat begärde mer tid för att förbereda deras bevis, och han argumenterade för att politiska brott är exkluderade från utlämningsavtalet mellan USA och Storbritannien. Det borde, argumenterade han, istället hållas en förhandling för att avgöra om utlämningsavtalet överhuvudtaget är tillämpligt.

Motiveringen som Assanges jurister uppgav för att de behövde förbereda sig mer var både övertygande och överraskande. De hade ytterst begränsad möjlighet att träffa sin klient i fängelset och hade inte tillåtits ge honom några dokument om processen förrän en vecka innan den inleddes. Assange hade precis nyligen fått begränsad datortillgång, och allt relevant material och alla dokument hade konfiskerats från Ecuadors ambassad av USA:s regering; så Assange hade ingen tillgång till sitt eget material som behövdes för att förbereda försvaret.

Dessutom hävdade försvaret att de hade varit i kontakt med spanska domstolar om ett viktigt fall i Madrid vilket skulle ge mycket starka bevis för deras sida. Där bevisades att CIA hade beordrat spionage på Julian i ambassaden genom ett spanskt företag, UC Global, som hade till uppgift att sköta säkerheten där. Det här innebar avlyssning av viktiga konversationer mellan Assange och hans advokater när de diskuterade försvaret inför utlämningsprocessen som varit aktuell i USA sedan 2010.

I vilken normal rättsprocess som helst skulle detta vara tillräckligt för att ogiltigförklara hela utlämningsprocessen. Av en händelse fick jag också reda på i söndags att det spanska materialet, vilket alltså beordrats av CIA, specifikt innehåller högupplöst videoinspelning av mig och Julian när vi diskuterar olika saker.

Bevisen från den spanska domstolen innehåller också en plan som CIA utarbetat för att kidnappa Assange. Julians team förklarade att den spanska juridiska processen pågår just nu och att bevis från den skulle vara extremt viktiga, men eftersom rättegången eventuellt inte blir klar i tid är därmed bevisen inte validerade och tillgängliga för Assanges jurister med en så snäv tidshorisont som man planerar att ha inför huvudförhandlingen.

Åklagaren James Lewis QC, som representerar den brittiska regeringen, anförde att regeringen starkt motsätter sig att försvaret får mer tid att förbereda sig. Han motsätter sig även en separat förhandling gällande huruvida åtalet var en politisk handling som därmed exkluderas i utlämningsavtalet.

Domaren Baraitser fortsatte i åklagare Lewis anda och proklamerade kategoriskt att datumet för utlämningförhandlingen, den 25 februari, inte kan ändras. Hon var dock öppen för ändringar i datumen för bevisinlämning, och gav tio minuter till åklagare och advokater för att komma överens om detta.

Amerikanska regerings­representanter instruerade den brittiske åklagaren

Vad som hände därefter var väldigt intressant. Fem representanter för USA:s regering var närvarande (först tre, och ytterligare två anlände senare) och satt bakom advokaterna i rättegångssalen. Åklagarna mötte upp de amerikanska regeringsrepresentanterna och de gick därefter gemensamt ut ur salen för att diskutera hur de skulle ställa sig till datumen.

Efter pausen anförde Assanges advokater att de inte kunde förbereda sig på ett korrekt sätt om processen ska hållas redan i februari. När åklagaren skulle svara på detta, vände sig en yngre rådgivare från Lewis team för att prata med amerikanerna igen, medan Lewis sade till domaren att han ”tar emot synpunkter från de där borta”.

Det är viktigt att notera att medan han sade detta, så var det alltså inte Storbritanniens chefsåklagare som konsulterades utan USA:s ambassad. Lewis fick synpunkter från amerikanerna, som höll med om att försvaret kunde få två månader för att förbereda sin bevisning (försvaret hade dock sagt att de behövde minst tre månader), men domstolsförhandlingens planerade datum, den 25 februari, fick inte flyttas. Baraitser instämde.

Vid det här laget började det bli oklart varför vi ens genomgick denna fars. USA:s regering dikterade instruktionerna till åklagaren Lewis, som vidarebefordrade instruktionerna till domaren Baraitser, som direkt godkände dem. Charaden skulle kunna ha förenklats genom att USA:s regering helt enkelt suttit på bänken för att kontrollera hela processen.

Ingen som var där inne kunde tro att de deltog i en genuin rättsprocess eller att Baraitser ens övervägde argumenten från Assanges försvar. De ytterst få gånger hon tittade på försvaret så varierade hennes ansiktsuttryck mellan förakt, uttråkning och sarkasm. När hon tittade på Lewis var hon uppmärksam, öppen och varm.

Utlämningen ska planenligt skyndas igenom i enlighet med en tidtabell som Washington dikterat. Om vi bortser från deras önskan om att blockera den spanska rättegången från att ge bevis om CIA:s sabotage av försvaret, varför är egentligen februaridatumet så viktigt för USA? Jag välkomnar alla tankar.

Rätten tänker inte pröva utlämningsavtalet

Domaren Baraitser förkastade försvarets begäran om en separat behandling för att bedöma om utlämningsavtalet alls är giltigt, utan att ange någon anledning till varför (kanske hade hon inte memorerat tillräckligt väl vad Lewis hade beordrat henne att säga). Så här står det i första punkten i Storbritanniens och USA:s utlämningsavtal:

1. Utlämning ska inte genomföras om handlingen, som utlämningen grundar sig på, är politisk.

Ha detta i åtanke. Det som Assange anklagas för är själva definitionen av ett politiskt brott – om detta inte är det, vad är det då? Det borde finnas all anledning att pröva om åtalet egentligen exkluderas i utlämningsavtalet, och dessutom att göra det före en lång och kostsam process där man ska gå igenom all bevisbörda (för det fall utlämningsavtalet skulle gälla).

Men Baraitser avfärdade argumentet omedelbart.

Åklagare Lewis ställde sig nu upp och föreslog att försvaret inte skulle tillåtas att ödsla rättens tid med olika argument. Alla argument borde ges in skriftligt i förväg och en ”giljotin borde tillämpas” (exakt de orden använde han) gällande argument och vittnen i rätten, motsvarande kanske fem timmar för försvaret.

Försvaret hade meddelat att de behövde mer än de planerade fem dagarna för att presentera sina argument. Lewis invände att hela förhandlingen skulle vara över på två dagar. Baraitser sade att det här inte var det rätta tillfället att komma överens om det, men att hon skulle överväga saken när hon hade erhållit alla skriftliga bevis.

(SPOILER: Baraitser kommer att göra precis som Lewis instruerar henne och alltså hålla rättegången kort.)

Förhandlingen flyttas till mindre tillgänglig domstol

Därefter avslutade Vanessa Baraitser allt genom att säga att Februariprocessen inte kommer att hållas på den relativt öppna och tillgängliga Westminster Magistrates Court där vi var, utan på Belmarsh Magistrates Court, högsäkerhetsanläggningen som används främst för rättegångar mot terrorister, och som ligger i anslutning till högsäkerhetsfängelset där Assange sitter.

Belmarsh fängelset där Assange hålls inspärrad. Huvudförhandlingen har flyttats till en rättegångssal i direkt anslutning till fängelset. Foto: Wikimedia Kleon

Det finns bara sex platser för allmänheten till och med i den största salen på Belmarsh. Målet är uppenbarligen att förhindra allmänhetens insyn och se till att Baraitser, eller hennes metoder, inte exponeras offentligt igen på det sätt som du nu kan läsa. Jag kommer troligen inte att kunna komma in på förhandlingen på Belmarsh.

Självklart var myndigheterna obekväma med de hundratals goda medborgare som hade kommit för att stödja Julian. De hoppas nu att betydligt färre har möjlighet att ta sig till det mindre tillgängliga Belmarsh. Jag är ganska säker (och kom ihåg att jag haft en lång karriär som diplomat) att de två extra amerikanska diplomaterna som anlände halvvägs in i processen var beväpnad säkerhetspersonal som togs dit efter larm om det stora antalet demonstranter mot en rättegång där regeringsföreträdare för USA deltog. Omlokaliseringen till Belmarsh kan mycket väl vara ett amerikanskt initiativ.

Assanges försvar protesterade starkt mot att byta till Belmarsh, särskilt med invändningen att det inte finns några konferensrum där de kan konsultera sin klient och eftersom de redan har begränsad möjlighet att träffa honom i fängelset. Baraitser avslog deras protest direkt och med ett speciellt flin.

”Han var svårt sjuk och det var grymt smärtsamt att se”

Slutligen vände sig Baraitser till Julian och sade åt honom att ställa sig upp, och frågade honom om han hade förstått processen. Han svarade nekande och sade att han inte kunde tänka, och framstod uppenbart som desorienterad. Men plötsligt verkade han hitta en inre styrka, rätade upp sig själv lite och sade:

– Jag förstår inte hur den här processen kan vara rättssäker. Supermakten har haft tio år på sig att förbereda det här, och jag får inte ens tillgång till mitt material. Det är väldigt svårt, i den situation som jag befinner mig, att göra någonting. Men de and­ra har obegränsade resurser.

Ansträngningen blev sedan för mycket, hans röst svajade och han blev mer förvirrad och osammanhängande. Han talade om visselblåsare och utgivare som stämplas som folkets fiender, därefter om hans barns DNA som blivit stulet och om att han blivit övervakad när han träffat sin psykolog.

I flera år har kampanjer förts till stöd för Julian Assange. Assanges advokater argumenterade i rätten för att politiska brott inte omfattas av utlämningsavtalet, något som domaren var helt likgiltig inför.

Jag säger inte att Julian har fel i dessa punkter, men han kunde inte framföra eller artikulera sin sak på ett riktigt sätt. Han var helt enkelt inte sig själv, utan svårt sjuk och det var grymt smärtsamt att se. Baraitser visade ingen sympati. Hon sade bara kort att om han inte kunde förstå vad som hade hänt, så får hans advokater förklara det för honom, och därefter lämnade hon salen.

Hela upplevelsen var djupt upprörande. Det var uppenbart att det inte fanns någon rättssäkerhet. Det som pågick var en maktuppvisning från staten, och hela processen dikterades av amerikanerna. Julian var i ett bås bakom skottsäkert glas, medan jag och de and­ra trettio åhörarna från allmänheten som hade trängts ihop satt i ett annat bås som också var bakom skottsäkert glas. Jag vet inte om Julian kunde se mig eller sina and­ra vänner där, eller om han ens hade förmågan att känna igen någon. Han gav inga tecken på att så var fallet.

I Belmarsh hålls han i total isolering 23 timmar om dygnet. Han tillåts träna 45 minuter. Om han måste flyttas så låses alla and­ra celldörrar för att säkerställa att han inte har minsta kontakt med någon annan fånge utanför den korta och strikt övervakade träningsperioden. En sådan inhuman behandling används främst mot terrorister. Det finns inget som helst rättfärdigande för en sådan inhuman behandling mot en utgivare som inte ens är dömd.

Jag har protesterat i flera år mot de allt mer auktoritära metoderna från den brittiska staten, men att det mest vidriga övergreppet skulle ske så öppet och oförtäckt är fortfarande en chock. Demoniserings- och avhumaniseringskampanjen mot Julian baseras på den ena lögnen efter den and­ra från staten och media, och har resulterat i en situation där han långsamt kan dödas helt offentligt, anklagad för att ha publicerat sanningen om en stats missförhållanden, utan att få något stöd av det ”liberala” samhället.

Om Julian inte släpps fri snart kommer han att förgöras. Om staten kan göra så här – vem står näst på tur?

Annonser


Kategorier:Världspolitik

Etiketter:

%d bloggare gillar detta: