Finansplanen och Magdalena Anderssons kapitulation, del 1

30 september, 2019
Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government. Fler av hans krönikor kan ni läsa HÄR.

https://samnytt.se/finansplanen-och-magdalena-anderssons-kapitulation-del-1/

När jag satte mig och började läsa Magdalena Anderssons finansplan upptäckte jag något sensationellt. Hon medger, rakt ut i kristallklara siffror, att regeringen kommer att monumentalt misslyckas med hela sin ekonomiska politik. Den här upptäckten, som ingen i svensk media ens nämnt, förtjänar en rejäl djupdykning.

Jag har därför valt att dela upp min analys av finansplanen i två delar. Det här är den första. Orsaken till att denna sensation inte har fått någon uppmärksamhet ligger delvis i den tragiska urholkningen av kompetens inom svenska media. Jag tvivlar på att det finns en enda journalist i statsunderstödd press, radio och TV som är kapabel att läsa en finansplan.

Men än värre är det faktum att finansministern själv, i sin finansplan, gömmer sin kapitulation under ett berg av tom politisk retorik. Jag borde egentligen inte vara förvånad. Svensk politik präglas av en stark kultur av tystnad: den officiella konversationen handlar aldrig om det väsentliga, och alltid om det oväsentliga.

Politiserade finansplaner
Finansdepartementets budgetproposition – finansplanen – är inget undantag. Jag har läst finansplaner och långtidsutredningar sedan mitten av 80-talet. På den tiden var den makroekonomiska analysen central; idag är den marginell. Finansplanerna har politiserats, och det har gått ganska fort.

Det började gå utför under Göran Persson. Hans tid på finansdepartementet markerade slutet på en epok i svensk politik – en där finansministrar faktiskt sysslade med finanspolitik – och början på en total politisering av departementet och dess verksamhet. Förfallet berodde delvis på att Persson besatt en unik förmåga att vara både beskäftig och okunnig på samma gång.

LÄS ÄVEN: Även om alla nya jobb skulle gå till invandrare skulle det inte räcka

Under min tid i Uppsala hörde jag den kombinationen omnämnas som ”perbertilitet”, en lätt omskrivning av namnet på en olycksaligt inkompetent lektor. Skillnaden är naturligtvis att en oduglig lektor bara ödelägger en liten del av sina studenters akademiska utbildning, medan en perbertil finansminister ödelägger ett helt lands ekonomi.

Politiseringen av finansplanerna fortsatte under Erik Åsbrink, även om han försökte hålla på den analytiska kvaliteten. Bo Ringholm, som inte ens tagit gymnasieexamen, fortsatte i Perssons spår. När den finanspolitiske komikern Anders Borg tog över, gjorde han till en början rent hus med expertisen, åtminstone i fråga om det skrivna ordet.

Anderssons finansplan full med plattityder
Hans första försök till finansplaner var så uselt avfattade att det ibland faktiskt inte gick att begripa vad finansministern och hans departement egentligen ville ha sagt. Även om herr Borg skärpte sig med tiden på det språkliga planet lät han, liksom sina socialdemokratiska föregångare, i allt högre grad politiken överskugga den ekonomiska analysen.

Den vanan har Magdalena Andersson upphöjt till en dygd. Häri hittar vi, som sagt, en orsak till att hennes senaste finansplan så snyggt kan gömma undan hennes finanspolitiska kapitulation. Det börjar, föga förvånande, med inledningsavsnittet, vilket är en rent exegetisk djupdykning i politisk retorik.

Plattityderna står som spön i backen: ”I en föränderlig tid leds Sverige nu av ett brett samarbete…”; detta samarbete (vem nu samarbetet är) ”tar sig an samhällsproblem som arbetslöshet, klimatförändringar, växande behov i välfärden, klyftan mellan stad och land, bristande integration” och så vidare.

Det triviala upphöjs
I ett kort stycke upphöjer alltså finansplanen det triviala – regeringens uppdrag att lösa problem – till ett beundransvärt engagemang utöver det vanliga. Varmluften blåser vidare: ”Fler ska komma i arbete och ta del av den frihet som kommer med jobb och egen inkomst.”

Det sägs även att välståndet ”ska tryggas med en hög sysselsättning bland både kvinnor och män”. Redan Gunnar och Alva Myrdal begrep det här, när de för 85 år sedan formulerade grundvalen för den svenska välfärdsstaten i boken Kris i befolkningsfrågan. Men det är inte här hennes kapitulation finns begraven. Vi kommer till den om ett ögonblick.

Det dröjer länge i finansplanen innan man får någon ide om vilken sorts ekonomisk-politisk analys Magdalena Andersson och hennes departement faktiskt har presterat. Sidorna 4 och 5 i planen går åt till att i triviala termer räkna upp allt man spenderar mer pengar på; att staten alltid spenderar mer pengar är det ingen som noterar. Att göra det triviala är numera att resa sig över mängden.

Magdalena Andersson skyller på omvärlden
I avsnittet om ”utsikter för svensk ekonomi” kommer vi närmare pudelns kärna. Här låter finansministern oss få veta att det återigen är omvärldens fel att svensk ekonomi inte är i toppskick. Efter en lång men telegramaktig redogörelse för diverse ekonomiska nyheter – sådana den vanlige nyhetsläsaren kan plocka upp i tio minuters flöde från Bloomberg och Reuters – drar finansministern slutsatsen att Sveriges allt mer allvarliga ekonomiska problem beror på den beryktade omvärlden.

LÄS ÄVEN: Svenska kronans utförsbacke beror inte på externa faktorer

Spekulation på diverse finansiella marknader (”där kursrörelserna har varit stora”) och temporära tullar på handel mellan USA och Kina har tydligen större inverkan på svensk ekonomi än världens högsta skatter, kontinuerliga nedskärningar i kommunerna, skenande kostnader för socialbidrag till arbetslösa invandrare och en överreglerad arbetsmarknad.

Den här bilden av svensk ekonomi som mer beroende av lasten i fraktfartyg på Stilla Havet än belastningen i det svenska skattesystemet, är förvisso inte unik för Magdalena Anderssons finansplaner, men hon har utan tvekan förstärkt den.

Medger att svensk ekonomi kommer stå stilla
Först i Tabell 1.3 på sidan 9 smäller det till. Här förutspår finansdepartementet att svensk BNP inte ska växa med mer än 1,4-1,9 procent de närmaste åren. De här siffrorna är i sig själva värda uppmärksamhet.

Här medger man kort och gott att svensk ekonomi kommer att de facto stå stilla framöver. Som jag förklarar i min bok Industrial Poverty – en analys av orsakerna till den ekonomiska stagnationen i Europa – är en tillväxt under två procent detsamma som att levnadsstandarden i ett land står stilla eller sjunker.

LÄS ÄVEN: Du är en socialdemokratisk bankomat

Men det är bara början. Fallet i svensk levnadsstandard kommer att bli kraftigare, och finansdepartementet säger de facto rakt ut att man inte tror sig kunna göra något åt det.

För det första tar skatter och avgifter till den offentliga sektorn allt mer av svenskarnas inkomster. De senaste åren har den offentliga debatten varit smockfull av propåer om hur mycket högre skatterna måste vara för att svenskarna ens ska kunna drömma om att få åtnjuta en bibehållen välfärdsstat. Det finns inte en antydan i det svenska politiska fältet, inte ens högerut, om att skattetrycket skulle lätta.

Nedgång i svenska familjers levnadsstandard
Därmed kan vi lätt förutse att en tillväxt på 1,4-1,9 procent per år kommer att leda till en tydlig nedgång i svenska familjers levnadsstandard. Av den magra tillväxt som äger rum kommer skatter och avgifter att äta upp allt mer. Jag skulle inte bli förvånad om svenska hushåll ser sin levnadsstandard explicit sjunka med 1-1,5 procent om året framöver.

Det låter inte dramatiskt, men ett enkelt experiment sätter lite kött på benen. Antag att allt du betalar, inklusive skatter och avgifter, förblir oförändrade de närmaste tre åren. Räkna därefter ner din inkomst efter skatt med 1,5 procent från var den är nu.

LÄS ÄVEN: Så drev staten svenskarna in i industriell fattigdom

Gör samma beräkning för de tre kommande åren. Hundra kronor i år blir 98:50, som blir 97 kronor nästa år, 95:57 om två år, strax över 94 kronor om tre år, och så vidare. Vad skulle du behöva göra för att kunna fortsätta betala dina räkningar?

För det andra – och nu går Magdalena Andersson ner på knä – tillkännager finansdepartementet att det s.k. BNP-gapet helt försvinner under de närmaste åren. Det här gapet, som i stort sett inte används någon annanstans än i svensk finanspolitik, är definierat som skillnaden mellan potentiell BNP-tillväxt och faktisk tillväxt.

Svidande dom över sin egen ekonomiska politik
Den potentiella BNP-beräkningen är baserad på vad man inom nationalekonomin definierar som fullt utnyttjande av ekonomins produktiva kapacitet. Det är ett tillstånd då hela arbetskraften och hela ekonomins kapitalstock arbetar för fulla segel. Det normala tillståndet inom makroekonomin är att när ett land slår i kapacitetstaket – den praktiska innebörden i potentiell BNP-tillväxt – växer ekonomin med åtminstone 3-4 procent om året.

I sin senaste finansplan anser Magdalena Andersson att detta kapacitetstak inte längre tillåter ens två procents tillväxt om året. När regeringen själv medger att ekonomins kapacitetstak begränsar tillväxten till lägre än två procent, fäller den i praktiken en svidande dom över sin egen ekonomiska politik.

LÄS ÄVEN: Svensk ekonomi: hur allvarlig blir krisen?

Man säger att alla insatser för att öka sysselsättningen faller platt till marken – hela den massiva industrin för att få ut lågkompetenta invandrare på arbetsmarknaden är med andra ord ett massivt makroekonomiskt misslyckande.

Man säger ävenledes att alla försök att få företagen att expandera sin produktion i Sverige kommer att misslyckas. Det här är, som sagt, ett avslöjande som förtjänar mer uppmärksamhet. Jag återkommer till det i nästa krönika.

https://bakomkulissernabiz.wordpress.com/2019/10/08/finansplanen-och-magdalena-anderssons-kapitulation-del-2/

Här kan ni se de olika ländernas ekonomier i världen:

http://www.deagel.com/country/forecast.aspx?pag=2&sort=GDP&ord=DESC

Annonser


Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, , ,

1 svar

Trackbackar

  1. Finansplanen och Magdalena Anderssons kapitulation, del 1 — Bakom kulisserna – Life, Death and all between
%d bloggare gillar detta: