Sveriges vidriga och odemokratiska behandling av människor med åsikter som avviker från de statligt anbefallda väcker upprördhet och förundran i andra länder

Artikeln är egentligen skriven på engelska, så jag tar mig friheten att översätta den så att alla ska kunna ta till sig hur man i utlandet ser på Sverige och hur svenska medier behandlar sina ”oliktänkande”. (Red.anm)

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Av Julia Caesar/Joe Slater

11 augusti, 2019
https://juliacaesar.blog/2019/08/11/uthangningar-en-svensk-specialitet-sedd-fran-england/#more-12377

Jag (Julia Caesar) har fått mig tillsänd en artikel, nyligen publicerad på den brittiska alternativsajten Going Postal, som handlar om den svenska förföljelsen av invandringskritiker, inklusive den smutskastningskampanj i alla stora media som jag utsattes för i september 2015, följd av åtskilliga repriser.

Författaren Joe Slater (pseudonym) har tidigare varit bosatt i Sverige.


Expressens uthängning av Sverigedemokrater den 10 december 2013. En tjänsteman på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, hade tre månader tidigare beslutat att alla asylsökande som sa sig komma från Syrien skulle beviljas asyl i Sverige. Det gällde att tysta oppositionen. Sverigedemokraterna var vid den här tidpunkten ett demokratiskt valt riksdagsparti sedan mer än tre år.

 

När jag blir uthängd
Av Joe Slater

Fellow Postaliers, föreställ er att du startar upp din dator på morgonen, öppnar Daily Express-webbplatsen för att kolla rubrikerna och hittar dig själv tittandes på ditt eget snygga vackra anlete, i ett stort bildkollage. Komplett med ditt namn och bostad, under en rubrik som lyder ”Här är hatarna från Going Postal.”

Tja, om du är svensk, behöver du inte föreställa dig det här scenariot. Det hände i verkligheten. Den 10 december 2013 fyllde tabloiden Expressen sin online-förstasida med elva ansiktsfoton under en rubrik ”Online haters on Avpixlat” där var och en åtföljdes av en berättelse.

Avpixlat var en svensk version av GP, sedan har den omstrukturerats. Inkluderat bland Expressens mål var Mikael Rahm (Sverigedemokrat), som kommenterade: ”Det är redan i den elfte timmen när det gäller att stoppa denna idioti som kommer med islam, som är en främmande kultur för oss. Islam är inte en religion, utan en sjuk kult och borde klassas som sådan”.

För dessa skarpa känslor, som tyst delas av miljoner, var Rahm tvungen att avgå.

Expressen hade fått dessa privata detaljer genom att använda en snokande byrå som grundades av fd ”revolutionära” socialister som heter Researchgruppen. De svenska mediernas dödande krig mot dissidenter har fortsatt under de mellanliggande åren, med samma kvasi-lagliga metoder. Av offren förlorade vissa sina jobb och det ryktas om att man har begått självmord.

De flesta offer för uthängning försvinner och ligger lågt efter deras förnedring. Men 2015 var det en av Sveriges mest kända bloggare, Julia Caesar, som skulle bli ”uthängd”, som den svenska termen är. Hennes fall var annorlunda.

Julia Caesar, en före detta journalist på en ledande svensk dagstidning, skrev regelbundna spalter på den danska webbplatsen Snaphanen (flera svenska författare tvingas på grund av censur publicera i Danmark). Hon är en begåvad kommentator som täcker de frågor som är kända för läsarna på denna webbplats – yttrandefrihet, farorna med islamiseringen, massinvandring. Hennes stil och ton är måttlig och tänkt. Hon har en ovanlig förmåga att utforska komplexa frågor med hjälp av enkelt, berättande språk och har en betydande, men inte en enorm, skara följare. Jag har baserat en egen artikel på en av hennes bloggartiklar: En anledning till att ompröva stöd för Röda korset.

Julia Caesar – jag tänker inte uppge henne riktigt namn, men det kan googlas tillräckligt lätt – skruvade inte ner i hennes kaninhål när hon blev uthängd. Hon pratade, skrev och sände själv om upplevelsen. Hon blev en nyhetshistoria och hon diskuterades i etermedia.

Hon berättade om allt i ett par svenskspråkiga podcast som släpptes 2016.

”Det här är min redogörelse för hur det var att vara mitt uppe i en mediespridningskampanj, att utsättas för hatstormar. Det är så här det är att inte kunna stanna hemma, att vara tvungen att sova på olika platser varje natt, med ett polislarm [enhet] som sin enda säkerhet … Journalister förstår hur man förstör människors liv och det är en makt som de gillar att använda ..”

Nyttiga uthängningsidioter från vänster: Niklas Orrenius, agendareporter på Dagens Nyheter, Peter Wolodarski, chefredaktör Dagens Nyheter, Annika Hamrud, frilans.

Julia Caesar hängdes ut av två journalister som arbetade för Expressen och den något mer ansedda Dagens Nyheter, Annika Hamrud och Niklas Orrenius. Hennes prövning började när Orrenius en dag knackade på dörren till hennes stuga ute i de djupa skogarna, där hon bodde ensam.

Detta var på toppen av det syriska migrantinflödet, som hade skapat en skenhelig feberatmosfär i Sverige – med hennes egna ord, en ”masspsykos.” När hon vägrade att svara, stannade han bara där och knackade på dörren och ropade hennes namn. Det faktum att han kände till hennes namn och berättade för Julia Caesar att hon var på väg att bli uthängd. ”Jag förstod också vad det innebar: risken för att bli utsatt för våld och hot.” Hon fick fyra oönskade besök på sina båda adresser.

Orrenius, från Dagens Nyheter, sa att han ville ”prata”. Han hade inte skickat e-post eller brev i förväg. När han inte fick något svar frågade han grannarna. Han återvände med en fotograf, som stirrade aggressivt in genom fönstret, med ansiktet pressat mot rutan medan Julia Caesar talade på Skype.

”Båda männen stod utanför och ropade in i mitt hem i 30 minuter. Detta är välkänt gangsterbeteende. Vi vet vem du är, vi vet var du bor … När jag började skriva krönikor på Snaphanens webbplats ville jag skydda min egen säkerhet och mina närmaste och kära. Min säkerhet har krossats. Andra gången de kom skakade hela jag. Jag kände mig extremt utsatt och försvarslös”.

Hennes identitet offentliggjordes i september 2015, ”med namn, bilder och detaljer om mina medicinska tillstånd”, av Expressen, som Dagens Nyheter hade lämnat ut. Snart fick hon dödshot, via e-post och i morgonposten: ”Ingen missade möjligheten att sprida ut sitt hat”.

Julia Caesar är inte en Katie Hopkins-figur, redo att konfrontera och ta på sig vem som helst som överskrider märket. Hon är, som den bloggade journalisten Marika Formgren vid den tiden Marika Formgrens blogg, ”en 70-årig funktionshindrad kvinna med hjärtproblem, som efter en lång karriär som journalist valde att skriva under en pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hot som var allt annat än imaginära … Att bli utsatt för en sådan chock och allvarlig stress kan faktiskt döda en sjuk äldre medborgare.

Tog Dagens Nyheter en beräknad risk?

Är [chefredaktör] Peter Wolodarski så förblindad av sin idealistiska kamp mot ”internethat” att han tycker att livet för en 70-årig kvinna är ett försumbart offer? Vad skulle han ha sagt till sina barn och barnbarn om han och Orrenius hade stått där med hennes blod på händerna? ‘Tyvärr, men hon var en hatare online. I kampen mot hat på nätet är alla medel tillåtna?”

I en av sina podcaster listar Julia Caesar långsamt och punktligt upp de förolämpningar som lagts på henne på olika webbplatser, av vilka jag lägger in några här bara några bara för att inte vara alltför oförskämd (jag förstod inte de oförskämda ändå):

paranoid, psykiskt sjuk, förvirrad, svagsint, konspirationsteoretiker, fungerande nyttig idiot, rasist, sociopat, jäkel, fascistisk

Det, säger hon, är bara ett litet urval av skymford från ”människor som inte känner mig, som inte har någon aning om vem jag är och som aldrig har läst en rad av något som jag har skrivit.”

Hon blev dödad, säger hon, för till skillnad från många andra offentliga personer som behöver tystas ner på grund av att deras åsikter ”hotar grundläggande värden” fanns det ingen annan attackpunkt. Hon var ett problem för den svenska vänstern, som ville göra ett exempel på henne. Men hon hade inget jobb eller partimedlemskap som hon kunde utvisas från, och inte heller kunde kritikerna gräva upp någon skandalsmuts på henne.

Dömda brottslingar. Bild ur gammalt svenskt brottsregister. Jämför med Expressens bild högst upp

Hon var redan en outsider och en pensionär, så det fanns ingen sockel hon kunde slås av. Hon kunde inte heller framställas som en källa för en storm-trupp med svastikor på väggarna. Hon var en äldre dam som valde sina ord noggrant, en röst som andra kvinnor kunde identifiera sig med, på en arena som dominerades av arga medelålders män. Och hon var övertygande.

Att ”döda” och hänga ut, var allt som fanns kvar. Att publicera hennes medicinska journaler var, säger hon, för att sätta tvivel om hennes mentala förmåga och få henne att framstå som en ”icke-person.” Julia Caesar tror också att det fanns med ett element av hämnd, eftersom hon använde sin djup kunskap om svensk journalistik för att attackera vissa förmedlare av falska och partiska ”nyheter.”

Hennes kommentarer om psykologin i denna motbjudande, fega taktik är fascinerande. Hon ser sig själv som ett offer för 2000-talets häxjakt, eller som en slags åskledare för hatkraften som alltid finns närvarande i en befolkning, och alltid söker ett utlopp.

”Från tidernas begynnelse har människor haft olika strategier för att smeta och utrota människor som avviker från rådande normer. De beskrivs ofta som onda, bara lämpade för straff. På 1600-talet brändes mer än 30 000 häxor. Bakom förföljelsen låg kyrkan. Våra tiders häxjakt är kampanjer för mediespridning”.

”Skuld och skam har alltid varit verktyg för social kontroll … Precis som tidigare … offren ska utsättas så offentligt som möjligt. Du behöver faktiskt inte ha gjort någonting fel för att bli offer för en mediespridningskampanj.

”Journalister är tänkta för att granska makten, men allt mer, har det blivit att de granskar människorna. Sanningen blir det första offret för en smutskastning, och istället för kritisk granskning förföljer man individen. För journalister är det en fråga om irrelevans om offret för en smutskampanj faktiskt har gjort något fel”.

”Även om mer än 30 procent av journalisterna i Sverige är kvinnor, [uttrycker de] är känslor något man inte pratar om. Media tror att smutskastningskampanjer har ett högre mål, nämligen att upprätthålla social moral, så att de utvecklar strategier för att rättfärdiga vad de gör. Snarare förtjänar den personen att bli behandlad så här”.

Det är mycket mer jag skulle vilja återge från hennes två podcast i detta ämne, men den här artikeln är redan tillräckligt lång. Jag kommer bara att avsluta den här delen med att notera det ironiska resultatet av Julia Caesar’s smutskastning. Det är populärt kallat som ”Streisand-effekten”. Bara sju procent av den svenska allmänheten kände till hennes existens innan detta hände, säger hon – ”så mycket behövs för att jag ska bli en inflytelserik sanningssägare”. Men antalet besökare steg till 55 procent efter hennes smutskastning.

Julia Caesar beskriver dessa erfarenheter mer detaljerat i sin svenskspråkiga artikel Mardrömmen (The Nightmare).

 



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, ,

1 svar

%d bloggare gillar detta: