Frankrike sjunker långsamt ned i kaos

av Guy Millière

Dr Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare till 27 böcker om Frankrike och Europa

  • President Macron säger aldrig att han är ledsen för dem som har förlorat ett öga eller en hand (…) av extrem polisbrutalitet. Istället bad han det franska parlamentet att godkänna en lag som nästan totalt avskaffar rätten att protestera och oskuldspresumtionen, vilket gör att man kan gripa vem som helst, var som helst utan orsak. Lagen gick igenom.
  • I juni gick en annan lag igenom som hårt straffar den som säger eller skriver något som kan innehålla ”hatpropaganda”. Lagen är så otydlig att en amerikansk rättsvetare, Jonathan Turley, kände sig manad att reagera. ”Frankrike”, skrev han, ”har nu blivit ett av de största internationella hoten mot yttrandefriheten”.
  • Macron och den franska regeringens största orosmoment verkar inte vara att man riskerar kravaller, allmänhetens missnöje, att kristendomen försvinner, den katastrofala ekonomiska situationen eller islamisering och dess konsekvenser. Istället är det klimatförändringarna.
  • ”Väst vet inte längre vad det är, för det vet inte, och vill inte veta, vad som har format det, vad det består av, vad det har varit och vad det är. (…) Detta självmord leder naturligtvis till en dekadens som banar väg för nya barbariska civilisationer.” – Kardinal Robert Sarah, i Le soir approche et déjà le jour baisse (Kvällen kommer och ljuset mörknar redan”).

Paris, Champs-Élysées. 14 juli. Frankrikes nationaldag. Precis innan militärparaden inleds färdas president Emmanuel Macron längs avenyn i en tjänstebil för att hälsa på folkmassan. Tusentals människor som är samlade längs avenyn ropar ”avgå, Macron”, buar och häver ur sig förolämpningar.

antifa

I slutet av paraden släpper ett tiotal personer gula ballonger upp mot himlen och delar ut flygblad där det står ”gula västarna är inte döda”. Polisen skingrar dem, snabbt och bestämt. Ett ögonblick senare anländer ett hundratals ”Antifa”-anarkister, kastar säkerhetsbarriärer på vägen för att skapa barrikader, startar bränder och krossar skyltfönster i flera butiker. Polisen har svårt att kontrollera situationen, men i början av kvällen, efter några timmar, är ordningen återupprättad.

Några timmar senare samlas flera tusen araber från förorterna i närheten av Triumfbågen. De har tydligen kommit för att ”fira” det algeriska fotbollslagets seger på sitt sätt. Fler skyltfönster krossas, fler butiker plundras. Algeriska flaggor är överallt. Slagord ropas ut: ”Länge leve Algeriet”, ”Frankrike är vårt”, Död åt Frankrike”. Skyltar med gatunamn ersätts av skyltar med namnet Abd El Kader, den religiösa och militära ledaren som stred mot den franska armén under koloniseringen av Algeriet. Polisen nöjer sig med att hindra våldet i hopp om att det inte ska spridas.

Runt midnatt kommer tre ledare för de ”gula västarna” ut från en polisstation och berättar för en tv-reporter om att de gripits på morgonen och suttit fängslade hela dagen. Deras advokat meddelar att de inte har gjort något fel och bara har gripits ”i förebyggande syfte”. Han understryker att en lag som gick igenom i februari 2019 gör att fransk polis kan gripa vem som helst som misstänks för att besöka en demonstration; inget godkännande från domare behövs och ingen överklagan kan göras.

På fredagen den 19 juli vinner det algeriska fotbollslaget igen. Ytterligare unga araber samlas vid Triumfbågen för att ”fira” igen. Skadan är ännu värre än åtta dagar tidigare. Fler poliser kommer till platsen; de gör nästan ingenting.

Den 12 juli, två dagar innan Frankrikes nationaldag intar flera hundra självutnämnda afrikanska illegala migranter Pantheon, monumentet som rymmer gravar tillhörande hjältar som har spelat viktiga roller i Frankrikes historia. Där meddelar migranterna födelsen av ”svarta västarna”-rörelsen. De kräver legalisering av alla illegala invandrare på fransk mark och gratis bostäder för varenda en av dem. Polisen dyker upp men avstår från att ingripa. De flesta demonstranterna går frivilligt. Ett fåtal som förolämpar polisen grips.

Frankrike är idag ett land på drift. Oroligheter och laglöshet fortsätter att vinna mark. Oordning har blivit en del av vardagen. Opinionsundersökningar visar att en stor majoritet är emot president Macron. De verkar avsky hans arrogans och vara ovilliga att förlåta honom. De verkar avsky hans förakt mot de fattiga; hur han krossade de gula västarna, och att han inte har brytt sig det minsta om demonstranternas ringaste krav, såsom rätten att hålla en folkomröstning, som i Schweiz. Macron kan inte längre visa sig offentligt utan att riskera att bli föremål för folks ilska.

De gula västarna verkar ha slutat demonstrera och gett upp: alltför många blev lemlästade eller skadade. Deras missnöje finns dock kvar. Det verkar vänta på att explodera igen.

Den franska polisen verkar våldsam i sin hantering av fredliga demonstranter, men knappt förmögen att hindra grupper som ”Antifa” från att utöva våld. Därför dyker numera ”Antifa” upp vid slutet av varje demonstration. Den franska polisen verkar särskilt försiktig när man har att göra med unga araber och illegala migranter. Polisen har fått order. De vet att unga araber och illegala migranter kan orsaka storskaliga kravaller. För tre månader sedan jagade polisen i Grenoble några unga araber på en stulen motorcykel. Medan de flydde råkade de ut för en olycka. Fem dagar av kaos inleddes.

President Macron ser ut som en auktoritär ledare när han konfronterar de missnöjda fattiga. Han säger aldrig att han är ledsen för de som har förlorat ett öga eller en hand eller drabbats av irreversibel hjärnskada till följd av extrem polisbrutalitet. Istället bad han det franska parlamentet att godkänna en lag som nästan totalt avskaffar rätten att protestera och oskuldspresumtionen, vilket gör att man kan gripa vem som helst, var som helst utan orsak. Lagen gick igenom.

I juni godkände det franska parlamentet ännu en lag som hårt straffar den som säger eller skriver något som kan innehålla ”hatpropaganda”. Lagen är så otydlig att en amerikansk rättsvetare, Jonathan Turley, kände sig manad att reagera. ”Frankrike”, skrev han, ”har nu blivit ett av de största internationella hoten mot yttrandefriheten”skrev han.

Macron verkar dock inte auktoritär när han har att göra med våldsamma anarkister. När han möter araber och illegala migranter ser han rentav svag ut.

Han vet vad den före detta inrikesministern, Gérard Collomb, sa i november 2018 när han avgick från regeringen:

”Samhällsgrupper i Frankrike ägnar sig åt konflikter med varandra mer och mer och det börjar bli mycket våldsamt … Idag lever vi sida vid sida, men jag är rädd att det imorgon kommer att bli öga för öga.”

Macron vet också vad den före detta presidenten François Hollande sa efter sin presidentperiod: ”Frankrike är på randen till uppdelning.”

Macron vet att en uppdelning av Frankrike redan existerar. De flesta araber och afrikaner bor i no-go-zonerutöver resten av befolkningen, där de alltmer sällan accepterar närvaron av icke-araber och icke-afrikaner. De definierar inte sig själva som franska, förutom när de hävdar att Frankrike ska tillhöra dem. Rapporter visar att de flesta verkar fyllda av ett djupt förakt mot Frankrike och den västerländska civilisationen; många verkar radikaliserade och redo för strid.

Macron verkar inte vilja strida. Istället har han valt att blidka dem. Han fullföljer på egen hand sina planer på att institutionalisera islam i Frankrike. För tre månader sedan bildades den Muslimska Associationen för Frankrikes Islam (AMIF). En gren kommer att hantera islams kulturella expansion och ta täten i ”kampen mot antimuslimsk rasism”. En annan gren kommer att ansvara för program som utbildar imamer och bygger moskéer. I höst kommer ett ”råd för Frankrikes imamer” att etableras. Huvudledarna av AMIF är (eller var fram tills nyligen) medlemmar i Muslimska brödraskapet, en rörelse som har stämplats som en terrororganisation i Egypten, Bahrain, Syrien, Ryssland, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – men inte i Frankrike.

Macron är medveten om den demografiska statistiken. Den visar att den muslimska befolkningen i Frankrike kommer att växa avsevärt under de kommande åren. (Ekonomen Charles Gave skrev nyligen att Frankrike kommer att ha en muslimsk majoritet år 2057.) Macron kan se att det snart blir omöjligt för vem som helst att väljas till president utan att förlita sig på den muslimska rösten, så han agerar därefter.

Macron ser tydligen att missnöjet som födde ”gula västarna”-rörelsen fortfarande finns kvar. Han verkar tro att förtryck räcker för att förhindra vidare uppror, och gör därför ingenting för att få slut på missnöjet.

De ”gula västarna”-rörelsen föddes ur en revolt mot omåttligt höga skatter på bränsle och hårda regeringsåtgärder mot bilar och bilförare. Dessa åtgärder inkluderade minskade hastighetsgränser – 80-gräns på de flesta motorvägar – och ytterligare fartkameror; en kraftig ökning i straffavgifter för böter samt komplicerade och dyra årliga fordonskontroller. De franska skatterna på bränsle steg nyligen igen och är nu de högsta i Europa (70 % av priset som betalas vid pumpen). Andra åtgärder mot användandet av bilar och fordon som fortfarande är aktuella drabbar särskilt de fattiga. De har redan jagats ut ur förorterna av intoleranta nykomlingar och måste bo – och köra – ännu längre från sina arbetsplatser.

Macron har inte fattat något beslut för att lösa den katastrofala ekonomiska situationen i Frankrike. När han valdes representerade skatter, tullavgifter och sociala avgifter nästan 50 % av BNP. De statliga utgifterna representerade 57 % av BNP (högst bland de utvecklade länderna). Den nationella skulden motsvarade nästan 100 % av BNP.

Skatter, tullavgifter och sociala avgifter samt statliga utgifter förblir på samma nivå nu som när Macron kom in. Skuld/BNP-ration är 100 % och fortsätter att öka. Den franska ekonomin skapar inte fler jobb. Fattigdomen är extremt hög: 14 % av befolkningen tjänar under 855 euro i månaden.

Macron ägnar ingen uppmärksamhet åt den allt svårare kulturella katastrofen som också råder i landet. Utbildningssystemet håller på att förfalla. En allt större procentandel studenter går ut gymnasiet utan att kunna författa en felfri mening. Kristendomen håller på att försvinna. De flesta icke-muslimska fransmännen definierar inte längre sig själva som kristna. Branden som härjade i Notre Dame-katedralen i Paris var officiellt en ”olycka”, men den är bara en av de många kristna byggnaderna i landet som nyligen har blivit förstörda. Varje vecka vandaliseras kyrkor – till allmänhetens likgiltighet. Bara under första halvan av 2019 brann 22 kyrkor ned.

Macron och den franska regeringens största bekymmer verkar inte vara risken för uppror, allmänhetens missnöje, kristendomens försvinnande, den katastrofala ekonomiska situationen, eller islamisering och dess konsekvenser. Istället är det klimatförändringarna. Även om Frankrikes koldioxidutsläpp är minimala (under 1 % av de globala totala utsläppen) så verkar bekämpandet av ”människoorsakade klimatförändringar” vara Macrons absolut största prioritet.

Svenska Greta Tunberg, 16 år gammal och Europas klimatguru, blev nyligen inbjuden till den franska nationalförsamlingen av parlamentsledamöter som stöttar Macron. Hon höll ett anförande och lovade att den ”irreversibla förstörelsen” av planeten kommer att inledas mycket snart. Hon tillade att politiska ledare ”inte är tillräckligt mogna” och behöver lära sig av barn. Parlamentsledamöterna som stöttar Macron gav henne varma applåder. Hon tog emot ett nytt pris, Frihetspriset, som kommer att delas ut varje år till personer som ”kämpar för värderingarna som tillhör dem som anlände i Normandie år 1944 för att befria Europa”. Det går förmodligen att anta att inte en enda av de som anlände i Normandie år 1944 trodde att han stred för att rädda klimatet. Sådana små detaljer verkar dock inte röra Macron och parlamentarikerna som stöttar honom.

Macron och den franska regeringen verkar inte heller bekymrade över att judarna fortsätter att fly från Frankrike på grund av ökande antisemitism och oro över domstolsbeslut som genomsyras av en underkastelse till det våldsamma islam.

Kobili Traore, mannen som mördade Sarah Halimi år 2017 medan han mässade suror från Koranen och ropade att judar är Sheitan (arabiska för ”satan”) blev oskyldigförklarad. Traore hade tydligen rökt cannabis innan mordet, så domarnaansåg att han inte var ansvarig för sina handlingar. Traore kommer snart släppas från fängelset; vad händer om han röker cannabis igen?

Några veckor efter mordet på Halimi blev tre medlemmar i en judisk familj överfallna, torterade och tagna som gisslan i sitt hem av en grupp på fem män som menade att ”judar har pengar” och ”judar måste betala”. Männen greps; alla var muslimer. Domaren meddelade att deras handlingar ”inte var antisemitiska”.

Den 25 juli 2019, när det israeliska fotbollslaget Maccabi Haifa spelade i Strasbourg begränsade den franska regeringen antalet israeliska supportrar på i arenan till 600. Tusen personer hade köpt flygbiljetter för att gå på matchen i Frankrike. Den franska regeringen förbjöd också viftande av israeliska flaggor under matchen eller någon annanstans i staden. Trots detta tillät det franska inrikesdepartementet demonstrationer utanför arenan, i yttrandefrihetens namn, och palestinska flaggor och banderoller med orden ”död åt Israel” förekom. Dagen innan matchen blev israeler på en restaurang i närheten av arenan överfallna. ”Demonstrationerna mot Israel godkänns i yttrandefrihetens namn, men myndigheterna förbjuder supporter till Maccabi Haifa att höja den israeliska flaggan. Det är oacceptabelt”, sa Aliza Ben Nun, Israels ambassadör i Frankrike.

Häromdagen landade ett plan fullt av franska judar från Frankrike i Israel. Ännu fler franska judar kommer snart att lämna landet. Judars avfärd till Israel innebär uppoffringar: vissa franska fastighetsmäklare utnyttjar många judiska familjers önskan att flytta, så de köper och säljer egendomar som ägts av judar till ett pris som är mycket lägre än marknadsvärdet.

Macron kommer att förbli president fram till maj 2022. Flera partiledare från centern-vänstern (som Socialistpartiet) och centern-högern (Republikanerna) gick med i La République en Marche!, partiet han grundade för två år sedan. Efter det kollapsade Socialistpartiet och Republikanerna. Macrons huvudmotståndare år 2022 kommer förmodligen bli densamma som år 2017: Marine Le Pen, partiledare för Rassemblement National.

Även om Macron är mycket impopulär och illa omtyckt kommer han förmodligen att använda samma slagord som 2017: att han är den sista bastionen av hopp mot ”kaoset” och ”fascismen”. Han har stora chanser att bli vald igen. Vem som helst som läser det politiska programmet som tillhör Rassemblement National kan se att Le Pen inte är någon fascist. Dessutom kan vem som helst med inblick i Frankrikes situation undra om Frankrike inte redan har börjat försättas i kaos.

Den ledsamma situationen i Frankrike är inte helt olik den som råder i många andra Europeiska länder. För några veckor sedan publicerade en afrikansk kardinal, Robert Sarah, en bokLe soir approche et déjà le jour baisse (”Kvällen kommer och ljuset mörknar redan”). ”I roten av västvärldens kollaps”, skriver han, ”finns en kultur- och identitetskris. Väst vet inte längre vad det är, för det vet inte, och vill inte veta, vad som har format det, vad det består av, vad det har varit och vad det är. (…) Detta självmord leder naturligtvis till en dekadens som banar väg för nya barbariska civilisationer.”

Det är precis vad som sker i Frankrike – och i Europa.



Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:, , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: