Ännu en svensk modell: Mångkulturens Sverige, nr 3

Publicerat den 

Karl-Olov Arnstberg

 

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den tredje.

1972 befann sig Sverige i lågkonjunktur, den första sedan krigsslutet. Det var en av anledningarna till att arbetsinvandringen ströps. En annan var att de flesta arbetsinvandrarna inte längre kom från Finland utan från sydöstra Europa, vilket gav LO kalla fötter. På ledarplats i tidskriften Fackföreningsrörelsen beskrevs invandringen från Jugoslavien som en invasion som resulterat i kaos. LO ansåg att om inte all utomnordisk invandring stoppades skulle vi få en ”utlänningsslum” i de större städerna. Det var bättre att satsa på kvinnor, äldre och handikappade i Sverige, än på arbetskraft från utlandet.

Vi kan se ungefär samma rörelse över hela Europa. Invandrarna nöjde sig inte med rollen som gästarbetare utan slog ner bopålarna i sina nya länder. De skapade därmed en efterfrågan på bostäder, utbildning och sociala tjänster. Dessa oväntade kostnader gjorde att arbetsinvandringen inte längre betraktades som lönsam. Detta var emellertid inte det argument som lyftes fram i den svenska debatten, utan i första hand pekades på risken för att invandrarna skulle komma att leva under sämre sociala och ekonomiska betingelser. Detta är intressant därför att även om jämlikhet är ett viktigt honnörsord så är det ändå, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, självklart att de som redan bor i ett land ska prioriteras framför nykomlingar. ”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

När det definitiva stoppet för den svenska arbetskraftsinvandringen ägde rum i februari 1972 var det varken riksdag eller regering som fattade beslutet. Istället var det LO som skickade runt ett cirkulär till de olika förbunden. Där föreslogs att förbunden inte längre skulle ge sitt bifall till remisser om arbetstillstånd. Också Arbetsmarknadsstyrelsen nekade arbetstillstånd. Att omsorgen i första hand gällde landets invånare var tydlig. Det fanns sedan länge en diskussion inom LO om man skulle satsa på utländsk arbetskraft eller på att svenska kvinnor skulle gå in i produktionen, för att möta industrins behov. I allmänhet föreslogs en kombination. Detta ändrades med LO:s ställningstagande. Fackföreningsrörelsen satsade på svenska kvinnor, som ett alternativ till invandrad arbetskraft. Fortfarande var dock dörren öppen för flyktingar och familjeåterförening.

De som kom hit fick ofta stanna av humanitära skäl, vilket stod i samklang med elitens dröm om Sverige som internationell förebild och moralisk stormakt. Humanitära skäl är historiskt sett det överlägset vanligaste skälet för att en asylsökande ska beviljas permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige.

Tillförsikten tycktes oändlig och Sverige fick ännu en av alla dessa ”svenska modeller”. I Sverige löstes bostadsbrist med miljonprogram, orättvisor med jämlikhetsprojekt, åsiktsskillnader med samverkansprojekt. Som en effekt av detta förhållningssätt institutionaliserades de styrandes bild av den svenska godheten.

En baksida av denna svenska besserwisseranda blev att invandrare med hög utbildning hade svårt att hitta arbeten där de kunde utnyttja sina kunskaper. Veterinärer fick göra om sina tentamina trots att kossor väl ser ungefär likadana ut i olika länder, civilingenjörer uppmanades att skola om sig till svenska gymnasieingenjörer. I svenska arbetsgivares och samhällsbyråkraters ögon fanns det ingen möjlighet att värdera olika länders utbildningar, utan för säkerhets skull fick invandrarna göra om dem på svenska – om de nu inte ville nöja sig med de enklaste jobben.

Välfärdssverige drar under 1980-talet igång en snabbt växande apparat för att ta hand om flyktingarna. Vi får också en ström av utredningar och åtgärder: Diskrimineringsutredningen, Kulturarvsutredningen, Expertgruppen för invandrarforskning, Sfi-kommittén, Rösträttskommittén, Medborgarskapskommittén och så småningom de båda grupperna för utredning av flyktingmottagandet, AGFA och Arthur.

Vid mitten av 1980-talet fanns i ”Invandrarsverige” omkring 7.000 lärare som undervisade i svenska för invandrare. Det fanns över 4.000 hemspråkslärare. Andra grupper var invandrarpsykologer, invandrarkuratorer och naturligtvis invandrarjournalister. Bara i Sveriges Radio och TV var de ungefär 150 till antalet.

Under 1980-talet började det växa fram medborgarkategorier som inte alls var intresserade av att räknas till ”de goda” svenskarna. Mest uppmärksammade i massmedier blev de större städernas skinheads och nynazister. I Skåne växte Skånepartiet, som startades 1979. Deras närradioprogram var öppet kritiska mot invandrare och flyktingar. I 1985 års kommunalval erövrade de närmare 12.000 röster i Malmö, vilket resulterade i fem ordinarie fullmäktigeplatser och tre suppleanter. BSS (Bevara Sverige Svenskt) dök i början av 80-talet upp som en nationalistisk organisation. Medlemmarna ägnade sig inledningsvis åt att sprida flygblad och klistermärken. Så småningom sögs de upp i en politisk partibildning, Sverigedemokraterna, som skällde på den ineffektiva flyktingpolitiken och talade om behovet av att värna om svensk kultur. Viss kritik mot invandringspolitiken fanns också på kommunal nivå inom de etablerade partierna. Mest känd blev Sven-Olle Olsson, kommunalråd i Sjöbo, som uteslöts ur Centerpartiet sedan han i samband med riksdagsvalet 1988 krävt folkomröstning i invandrarfrågan.

Sverige undertecknade Genévekonventionen 1954 men i likhet med många andra stater har nationella tillägg införts. Samma år som Sverige ändrade kurs, 1975, fördes kategorierna de facto-flykting och krigsvägrare till dem som skulle beviljas asyl. Med de facto-flykting menas en person som inte räknas som flykting enligt Genévekonventionens kriterier, men som befinner sig i liknande omständigheter. Sverige markerade på så sätt en större generositet än Genévekonventionen stipulerade.

Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för hur invandringspolitiken finjusterades, men ett beslut och dess konsekvenser är särskilt värt att ta upp. Den 13 december 1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att hädanefter skulle enbart de flyktingar beviljas asyl som uppfyllde Genévekonventionens kriterier. Inga de facto-flyktingar eller krigsvägrare längre. Beslutet omfattade även de asylsökande som redan fanns i Sverige och väntade på besked, med undantag för barnfamiljer som vistats minst ett år i Sverige. Beslutet har kommit att kallas för Luciabeslutet.

Skälet var att en stor mängd bulgarer från Turkiet sökte asyl i Sverige. Frågan diskuterades i socialdemokraternas verkställande utskott den 15 december 1989 och statsminister Ingvar Carlsson sa då följande:

5.000 turkbulgarer har kommit till Sverige den senaste tiden. Inget annat land har tagit emot fler än 500. Miljoner turkbulgarer lever i den här situationen. Det har bara börjat, det som de har bestämt sig för: Vi ska inte leva i Bulgarien längre, vi åker till Sverige.

Detta håller på att spoliera vår flyktingpolitik. Det är så nära när det gäller den organisationen. Lars-Eric Lövdén sa till mig härom dagen, att händer inget snabbt, blir detta en krutdurk. Stig Malm har refererat situationen på arbetsplatserna. Och kommunerna klarar inte att ta emot fler.

Det finns hur många människor som helst som skulle kunna komma in. Men om vi inte vidtar några åtgärder, utan bara låter detta löpa, kommer det att slå tillbaka mot de flyktingar som redan är här. Därtill kommer det som Anna-Greta (Leijon) säger – det här med turkbulgarerna är inte något isolerat fenomen, utan vi kan få människor från Estland, Lettland och andra delar av Sovjetunionen, som i vinter går över gränsen mot Finland. De har ingen mat – det går svälttåg helt enkelt, som i desperation börjar röra sig mot Skandinavien.

Det kan bli en situation som vi inte har sett maken till i modern tid. Detta kan vi inte utåt diskutera. Men jag håller med Anna-Greta. Detta gäller inte bara VU, utan vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa.

I Riksdagen fick Luciabeslutet stöd från Centerpartiet och Moderaterna. Gullan Lindblad sa:

Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått regering och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi moderater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik…”

Emot beslutet var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Maria Leissner var ledare för Folkpartiet och sa:
Herr talman! I juletider lyssnar vi ofta till evangeliet, och där kan man läsa: ”Och det fanns inte rum för dem i härbärget. Det är nu regeringens budskap till flyktingarna som söker sig till Sverige.”

När borgarna med Carl Bildt som statsminister tog över makten 1991 revs Luciabeslutet upp. Det var framför allt folkpartisterna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som öppnade dörren för en ny våg av invandring. Fler eller färre flyktingar till Sverige? Enkelt och simpelt: ville man ta emot fler var man ”generös”, ville man ta emot färre var man ”restriktiv”. Vilken förmåga Sverige hade att integrera dem som beviljades asyl diskuterades inte. Inte heller asylrätten, trots att de asylsökande utan godtagbara skäl var många fler än konventionsflyktingarna (Genèvekonventionen). Det finns heller inga tecken på att Folkpartiet bekymrade sig över kostnaderna, trots att dessa steg snabbt i en tid då svensk ekonomi befann sig i kris.

Även om de inte hade makten över regeringens invandringspolitik så hade moderaterna ännu efter två år i regeringsställning kvar sin gamla uppfattning. Deras handlingsprogram från 1993 ger intressanta inblickar i hur det parti som då regerade Sverige tänkte. Exempelvis framstår följande reflektion i dag som ren SD-politik:

De som trots detta är på flykt bör hjälpas så nära sina hem som möjligt. En politik som bereder flyktingar fritt tillträde till de industrialiserade länderna kan förefalla mer generös men skulle få oacceptabla konsekvenser. De sociala spänningarna skulle växa på ett okontrollerbart sätt.

Samma år började den stora flyktingströmmen från det sönderfallande Jugoslavien. Flertalet fick stanna. I praktiken hade luciabeslutet ingen större effekt på invandringen till Sverige.

Det spelar inte så stor roll vad politikerna bestämmer, om vilka som får stanna, så länge som de som fått ett utvisnings-/avvisningsbeslut kan hänga kvar i alla fall. De som kom hit kring 1989 – 1990 påverkades inte särskilt av Luciabeslutet. Deras verklighetsförankrade uppfattning var att det fanns en god möjlighet att få stanna i Sverige, om man bara var lite envis.

 



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, ,

%d bloggare gillar detta: