Danmark: Förändringen verkar svåruppnådd trots antiinvandringsrörelser

av Ole Hasselbalch

  • På 1980-talet bildade Socialdemokraterna en kommitté för att undersöka resultatet av invandring. De negativa fynden som framkom avvisades av partiets ledare, som istället släppte en invadringspositiv rapport.
  • Den dåliga nyheten är att dansk media och invandrarvänliga politiker inte berättar sanningen för väljarna: att närvaron av hundratusentals ointegrerade muslimer är en fara för det danska samhället. Journalisterna har avstått från att tala sanning av förnekelse; politikerna kan också vara rädda för att förlora invandrarnas röster.

Trots att Danmark är hem till en av Europas mest framgångsrika motståndarrörelser till massinvandring så är politikerna ofta ovilliga att adressera effekterna av massinvandring. På bilden: Danmarks parlament i Christiansborg slott, Köpenhamn

Även om Danmark är hem till en av Europas mest framgångsrika motståndarrörelser till massinvandring så har det dystra faktum om effekterna av massinvandring inte tagits på allvar av mainstreammedierna, och politikerna är ofta ovilliga att adressera frågan.

Hur uppstod denna situation?

År 1983 antog Danmarks parlament en ny ”lag för utlänningar”, ”dokument om migrationspolitik”. Ett förberedande arbete för den nya lagen utfördes av en officiell kommitté av offentliga tjänstemän och Hans Gammeltoft-Hansen, ordförande i det privata (kraftigt subventionerade) Danska flyktingrådet. Gammeltoft-Hansen, som gick emot majoriteten av kommittén, som inkluderade högsta domstolens chef, lyckades föra fram ett alternativt lagförslag som öppnade Danmarks gränser för vem som helst som sökte asyl.

Vid denna tid monopoliserades informationen om invandring av Danska flyktingrådet och liknande organisationer, som – i en uppenbar iver att verka välkomnande och godhjärtade – oftast målade upp falska, förskönade bilder av resultaten. När det inte fanns mycket som motsade dessa falska förskönade bilder så lyckades Danska flyktingrådet forma allmänhetens åsikt till en migrationsvänlig sådan.

Den nya lagen visade sig dock vara katastrofal. Försök med att integrera de olika ”flyktingar” som vällde in i landet fortsatte att misslyckas. Tre fjärdedelar av alla flyktingar som kom i början av 2000-talet, till exempel, förblev arbetslösa ett helt årtionde senare.

År 1984 sjösattes en donationskampanj för flyktingar av Danska flyktingrådet som fick prästen Søren Krarup att sätta in två olika annonser i tidningen Jyllands-Posten – för vilken han skrev en regelbunden krönika – som motstånd till detta initiativ. Trots en enorm smutskastningskampanj mot ”den svarta prästen” så fick hans ansträngningar ett starkt stöd.

År 1987 etablerades en privat organisation, Den Danske Forening, DDF:

”(…) för att skydda den danska kulturen, språket och den traditionella livsstilen i en värld som i allt större mån hotas av kaos, överbefolkning, våld och fanatism (…) för att varna för upplösningen av vår kulturella identitet som nu befinner sig under hot om att bli översvämmad av en enorm ökning av invandrare från länder som drabbats av överbefolkning (…) för att förhindra upplösningen av Danmark som hemland för det danska folket.”

Som resultat av dessa mål anklagades DDF för ”nazism” och ”rasism” – trots att många av nyckelmedlemmarna var veteraner från Andra världskrigets Danska motståndsrörelse.[1] Som svar lämnade DDF in ett antal stämningsansökningar och vann en rad mål om ärekränkning mot mediekanalerna som hade spridit lögnerna.

Redan vid DDF:s invigningsmöte den 18 mars 1987 blev deltagarna attackerademed ”små granater” och en ”relativt stor bomb”. Andra blev fysiskt hindrade från att ta sig till möteslokalen. Ordföranden vid DDF vid denna tid – den världsberömde patologen Johannes Clemmesen – beklagade sig för justitieministern över händelserna, som knappt hade nämnts av pressen.

Polisens skydd förblev dock ineffektivt: DDF:s mötesplatser, såsom hotell och restauranger, blev konstant trakasserade. Organisationen valde då att använda offentliga samlingslokaler för sina möten.

DDF ägnade sig åt tre sammanhängande delar: forskning om invandringsproblem och andra viktiga frågor, såsom arbete och finansiering av Danska flyktingrådet, samt dess formella plan på att manipulera opinionen; publicering av fynd från forskning via flygblad och i DDF:s magasin Danskeren; distribuering av material i brevlådor, i kommunaltrafiken och i brev till redaktörer på tidningar, och så vidare.

Internets ankomst underlättade dessa ansträngningar enormt mycket. Spridande av information kunde nu ske på nätet, via en ordentlig hemsida, som för närvarande har cirka 3 000 besökare per dag.

Trots att alla sådana ansträngningar visade sig vara effektiva – särskilt när de kringgick mainstreammedierna som inte var vänligt inställda till grupper som var motståndare till ohämmad invandring – så ökade DDF:s ambition till att kunna påverka politiken på parlamentarisk nivå och ta sig an frågor som relaterade till demografi, kultur, nationellt försvar, yttrandefrihet, lagar, statistik och ekonomi.

Gradvis började många grupper som sympatiserade med DDF:s mål uppstå, åtminstone när det gällde ifrågasättandet av resultatet av okontrollerad massinvandring. Varje grupp specialiserade sig inom ett särskilt område. Bland dem finns föreningen Dansk KulturTrykkefrihed.dkStop Islamiseringen af Danmark och Generation Identitær, samt alternativa nyhetskanaler och bloggar, inklusive Den Korte AvisUriaspostenSnaphanen och 24Nyt.

Dansk Folkeparti, som grundades år 1995 av politiker som lämnat Fremskridspartiet, antog även en immigrationspolitik som generellt sett stämde överens med den som DDF hade formulerat år 1987. Sedan dess har partiets popularitet ökat kraftigt. Idag är det inte bara landets andra största politiska parti, utan det innehar också ordförandeskapet i parlamentet.

Danmarks Socialdemokratiska parti, som traditionellt sett har attraherat det ”vanliga folket” – de som främst blivit drabbade av ökningen av invandrare – var de som förlorade mest på Dansk Folkepartis framgång.

På 1980-talet bildade Socialdemokraterna en kommitté för att undersöka resultatet av invandring. De negativa fynden som framkom avvisades av partiets ledare, som istället släppte en invadringspositiv rapport. Det var på grund av Socialdemokraternas orealistiska invandringspolitik som många av medlemmarna så småningom gick över till Dansk Folkeparti. Denna förflyttning fick dock senare ledare inom Socialdemokraterna att ändra partiets ståndpunkt när det gällde invandring ”till en mer restriktiv riktning”. Den goda nyheten är att Socialdemokraternas invandringspolitik som resultat idag i princip går i samma linje som Dansk Folkepartis – fortfarande extremt skeptisk mot okontrollerad massinvandring.

Den dåliga nyheten är att dansk mainstreammedia och invandringspositiva politiker inte berättar sanningen för väljarna: att närvaron av hundratusentals ointegrerade muslimer utgör ett hot mot det danska samhället. Journalisterna har avstått från att tala sanning av förnekelse; politikerna kan också vara rädda för att förlora invandrarnas röster. Som resultat så inser inte väljarna hur allvarlig situationen har blivit.

Ole Hasselbalch är professor i juridik vid Aarhus universitet, Danmark, och författare av ”Opgøret med indvandringspolitikken: En personlig beretning”.


[1] Till exempel, Jens Toldstrup (en nyckelperson inom DD, motståndsledare på Jylland under Andra världskriget, tilldelad USA:s frihetsdetalj med guldpalmer i sin frånvaro); Herluf Rasmussen (DDF-ledare i Köpenhamnsdistriktet, bland ledarna för kommunistsabotageorganisationen BOPA); Sune Dalgård (DDF-ordförande och redaktör, den illegala pressen och militärgrupper); Niels Ebbe Luncholt (arrangör av DDF Region Midtjylland, järnvägssabotör); Bjørn Palnæs (spridning av DDF-information till parlamentsmedlemmar och pressen, den yngste dansken som hamnat i ett nazistiskt koncentrationsläger).



Kategorier:Världspolitik

Etiketter:, ,

1 svar

%d bloggare gillar detta: