Svenska statens alla bortkastade miljarder du betalar

https://friasidor.is/svenska-statens-alla-bortkastade-miljarder-du-betalar-4/

Utgiftsområde 23 – Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Utgifterna har ökat från 10,9 miljarder till 13,3 miljarder perioden 1997 till 2015. En ökning på endast 22 procent under 18 år. Den stora posten här är gårdsstöd som ökat från 4,3 miljarder till 5,6 miljarder, 30 procent. Stödet är villkorat genom EU-lag och fördelas efter antal hektar mark. 13% av stödet är öronmärkt till nötkreatur. Sverige betalar in pengar till EU men får sedan tillbaka dem, dock inte allt. Endast hälften av gårdsstödet finansieras genom EU, resten av svenska staten.

I samband med det svenska EU-inträdet försvann möjligheten för Sverige att själv bestämma över sin jordbrukspolitik. Sverige hade dock redan innan detta en stark samordning genom olika avtal med EG (Europeiska Gemenskapen). Inom området ingår också utgifter för Skogsstyrelsen (0,4), Statens Jordbruksverk (0,5), Livsmedelsverket (0,3) och Statens lantbruksuniversitet (1,7).

Utgiftsområde 24 – Näringsliv

Utgifterna har ökat från 3 till 5,5 miljarder perioden 1997 till 2015, eller 83 procent. Den stora tunga posten är Verket för innovationssystem, Vinnova. Verket syftar till att stimulera samarbeten för att bidra till ökad innovationsförmåga. Totalt 2,5 miljarder går till det. Verket fanns inte 1997.

Enligt propositionen handlar det inte om vilka innovationer som helst utan de som ger hållbar tillväxt. Runt 1400 olika forsknings- och innovationsprojekt får pengar varje år. Ett viktigt mål är att andelen kvinnor som får del av stödet ska öka. Idag är det 2/3 män som ansökt. Enligt Vinnovas egen analys bidrar stöden huvudsakligen till att tillåta befintliga projekt att bli större eller genomföras snabbare.

Exakt vad som görs här kräver en mer noggrann analys men i en studie där man jämförde företag som fått stöd med liknande som inte fått det, kunde inget positivt resultat uppvisasav stödet.

Verksamheten känns svår att få grepp om. Vad bidrar man med? Ett projekt man nyligen är med på är att stoppa ”falska nyheter” inför valet 2018, ett annat är ett system, NOVA, som hjälper företag att bli normkritiska och bygger på den forskning som med stöd av Vinnova bedrivits i projektet Genuslabbet. Tengbom arkitekter har fått pengar för ett normkreativt projekt i Hallonbergen med fokus på jämställdhet. Ett projekt som fick stöd fokuserade på hur människor skulle kunna ragga ”utanför den heterosexuella normen”.

Allt som Vinnova håller på med är säkert inte av ovanstående karaktär. Kanske finns här också bra och vällovliga projekt som verkligen gör nytta?

Utgiftsområde 25 – Allmänna bidrag till kommuner

Utgifterna har ökat från 87 till 102 miljarder, perioden 1997 till 2015, eller 17%. Detta avser i princip i sin helhet den kommunalekonomiska utjämningen. Den har två delar, en till kommunerna och en till landstingen. Runt 60 miljarder går till kommunerna, 30 miljarder till landstingen.

Endast en mindre del, runt 5 miljarder, omfördelas direkt mellan kommunerna, för landstingen sker i stort ingen direkt omfördelning alls. Istället tar staten in skatter man sedan ger till kommuner som har en lägre skattekraft. Det är befolkningen i kommunerna med hög skattekraft som betalar till dem med låg. Staten tar in pengarna och sköter beräkningarna baserat på varje kommuns skattekraft. Samma sak gäller för landstingen.

Man försöker krångla till allt. Flera avhandlingar har skrivits om detta och det riktiga med att vissa kommuner bidrar till andra o.s.v. I verkligheten är det mycket enklare. Oavsett var du bor i Sverige betalar du mer i skatt om du tjänar mer. Det är därför lika rätt att påstå att höginkomsttagarna i Vellinge, Lomma, Limhamn, o.s.v. betalar för Rosengård som att påstå att stockholmare betalar till malmöbor. En miljonär i Rosengård bidrar mer till den kommunala skatteutjämningen än en fattigpensionär i Danderyd.

Systemet är endast en beräkningsgrund och sannolikt ett sätt för staten att lyfta upp och argumentera för höga skatter för rättvisa mellan kommuner, istället för att se frågan som den i verkligheten är – en skatt mellan individer. Nu råkar det bo många höginkomsttagare i Danderyd och många med låg inkomst i Malmö kommun. Alla är dock inte låginkomsttagare i Malmö eller höginkomsttagare i Danderyd.

Det kan ändå vara intressant att se på de stora flödena. Man kan se på det per kommun och per capita.

De kommuner där invånarna tillsammans betalade mest 2015 var (parentes miljoner):

Danderyd (-464), Solna (-450), Täby (-327), Lidingö (-263) och Nacka (-111).

De kommuner där invånarna tillsammans fick mest 2015 var (parentes miljoner):

Malmö (4 415), Göteborg (2 554), Norrköping (1 278), Eskilstuna (1 278) och Södertälje (1 256).

De kommuner där invånarna tillsammans betalade mest per capita 2015 var (parentes tusental):

Danderyd (-20 348), Lidingö (-11 144), Täby (-7 558), Nacka (-3 875) och Lomma(-3 875).

De kommuner där invånarna tillsammans fick mest per capita 2015 var (parentes tusental):

Årjäng (16 611), Eda (16 101), Bjurholm (15 625), Högsby (15 037) och Dals-Ed (14 727).

Ovanstående säger bara att det bor fler med högre inkomster i vissa kommuner än andra och att vi har ett skattesystem som utjämnar skillnaderna, inget annat. Det finns således inga kommuner som ger eller tar pengar, endast individer.

Utgiftsområde 26 – Statsskuldräntor

Utgifterna har minskat från 98 till 22 miljarder perioden 1997 till 2015, eller 78 procent. Den huvudsakliga orsaken är den allmänt lägre räntenivån. Statskulden har legat oförändrad runt 1 400 miljarder sedan 1997. Den har därmed sjunkit i procent av BNP. 2015 låg räntorna på statsskulden runt 1,4%, 1997 på ca: 6,5%. Politikerna har därmed utan att göra det minsta själva trollat fram 76 miljarder att pumpa in till massinvandringen istället för svenska medborgare. Så elegant!

Lägre räntor har frigjort 100 miljarder till massinvandringen utan att politikerna lyft ett finger

Utgiftsområde 27 – Avgiften till Europeiska Unionen

Utgiften har ökat från noll till 44 miljarder, perioden 1997 till 2015. Kommentar överflödig.

Slutsats

Stödet till svenskt jordbruk har sjunkit kraftigt under perioden justerat för den allmänna kostnadsökningen. Något ökat stöd till svenskt jordbruk av EU-medlemskapet syns således inte. Snarare har vi avhänt oss rätten att själva bestämma över jordbrukspolitiken. Stödet är nu mer mekaniserat och likriktat inom EU, baserat på hektar, snarare än områden som behöver gynnas särskilt.

Staten lägger drygt 5 miljarder på näringslivet. Det är ungefär lika mycket som de 9 000 ensamkommande afghanska ”barnen” beräknas kosta. Inget högprioriterat område för våra politiker tydligen. Går det då till något bra? Allt är säkert inte dåligt men eftersom hälften av budgeten går till Vinnova måste vad som görs där i hög grad påverka hur vi bedömer stödets effekt. Någon studie har visat på noll effekt, andra kanske kommit fram till något annat. Kanske finner vi svaret i några av de projekt för normkreativ arkitektur, normkritiska appar och projekt att hindra ”falska nyheter” inför valet 2018. Tillväxtfrämjande och avgörande för svenskt näringslivs framtid? Avgör själv.

Det kommunala utjämningssystemet är en rökridå. Det ligger separat av beräkningstekniska skäl. Det handlar inte om något annat än att de som tjänar mer, oavsett var de bor, betalar mer till systemet och vice versa. Omfördelningen sker alltid på individnivå men vill göra sken av att vara någon omfördelning mellan kommuner.

Det sjunkande ränteläget i världen har varit en välsignelse för politikerklassen som frigjort 76 miljarder till massinvandringen utan att behöva lyfta ett finger. Istället för att dessa pengar gått till svenska medborgare har de ägnat sig att importera ett problem. Vad kallar man sådana människor?

De låga räntorna har även sparat stora summor för räntebidrag till nybyggen av hus. Även här har man skapat ett utrymme. Denna gång 44 miljarder som går till byråkraterna i EU. I retur får vi asylanter som vällen in över EU:s gränser som inte upprätthålls eller bevakas.

Fria Sidor har nu granskat statens 27 utgiftsområden. I nästa del ska allt sammanställas och ett försök göras att få fram det viktigaste och en uppskattning av hur mycket som skulle kunna sparas. Redan nu kan sägas att staten sedan 1997 sparat ca: 100 miljarder på minskade ränteutgifter till följd av det allmänt lägre ränteläget i världen. Det är pengar som frigjorts men som inte gått tillbaka till oss, svenska medborgare, utan rakt till utländska medborgare som vällt in till Sverige de senaste 20 åren. Vi ser nu att långräntorna med USA i spetsen ökar, från under 1 procent till mellan 2 och 3 procent. Vad kommer hända i Sverige om hela eller delar av dessa 100 miljarder igen måste läggas på ränteutgifter?

När insikten sakta sjunker in vilka svekfulla politiker vi har börjar tankarna om Finspång 2022 kännas alltmer rimliga och verkliga. Det stora kruxet är att vi faktiskt själva röstat för det vilket juridiskt ställer till problem. Ett första steg borde vara att kasta ut nuvarande politiker och ersätta dem med nya. Sedan kan, förhoppningsvis, allt hända.

Karl Johansson



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, ,

%d bloggare gillar detta: