Socialdemokraterna – partiet som inte vill prata politik. Kjell Östberg om ett parti i kris som samlas till kongress

För första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin har motioner frÃ¥n medlemmar stoppats när Socialdemokraterna samlas för partikongress i Örebro i helgen. Kjell Östberg ser ett arbetarparti i kris som hellre duckar än tar tag i de svÃ¥ra frÃ¥gorna.För första gången någonsin har motioner från medlemmar stoppats när Socialdemokraterna samlas

Det stundar till partikongress för Socialdemokraterna och jag sitter och läser en av programtexterna, Det politiska samtalet utvecklar socialdemokratin! Grunden för ett politiskt parti som vårt är det politiska samtalet, heter det. ”Det är i samtalet mellan människor som idéer bryts mot varandra, ny fördjupad verklighetsförståelse uppstår och gemensam grund för att samarbeta byggs. Det är där vi påverkar och påverkas, får inspiration framåt och hanterar våra svåra frågor gemensamt.”

Just när jag kommit fram till avsnittet om att detta också kräver en nära relation till akademin ringer telefonen. Det är Nacka arbetarkommun som hör av sig. För en tid sedan kom vi överens om att jag skulle komma och berätta om min demokratiforskning på ett möte med anledning av att rösträtten fyller hundra år.

Nu ville styrelsen veta vilket politiskt parti jag tillhörde. Fast egentligen inte, den hade redan googlat mig och trodde sig veta att jag hade politiska åsikter som befann sig en bit till vänster om partiets. Om min vetenskapliga kompetens frågas inget. Nu vill de avboka.

Så mycket för att låta idéer brytas mot varandra. Vad är det för samtal partiet vill föra, egentligen?

Socialdemokraterna håller alltså kongress i helgen. Det är ett parti i kris. Det gjorde sitt sämsta val sedan det demokratiska genombrottet och opinionssiffrorna har nu sjunkit ytterligare.

Bara två av fem LO-medlemmar röstar i dag på arbetarpartiet, bara 18 procent av väljare under 30. För att behålla regeringsmakten har partiledningen sålt ut en rad hjärtefrågor, släppt alla spärrar för vinster i välfärden, sänkt skatten för de rikaste och öppnat för en försvagning av arbetsrätten.

Ett sådant parti borde ha hur mycket som helst att tala om, hur många problem som helst att lösa, hur mycket politik som helst att utveckla.

Men partistyrelsen har valt att kalla till en snöpt kongress, helt avskalad kontroversiella frågor och, för första gången vid en ordinarie kongress, utan möjlighet för partimedlemmarna att skriva egna motioner. Två tunna programförslag, Kunskap för framtiden och Det politiska samtalet, det är allt.

I ”Kunskap för framtiden” presenteras ett program för att underlätta för arbetskraften att stärka näringslivets konkurrenskraft. Den fråga som under lång tid stått i centrum för kunskapsdebatten inte minst inom socialdemokratin – hur segregering och ökade utbildningsklyftor ska kunna bekämpas genom att ingripa mot privatiseringar och riskkapitalisters plundringståg – reduceras till en enda mening: vinstjakten skall bekämpas.

Det första som slår läsaren av programmet om det politiska samtalet är hur tömt på politiskt innehåll det är.

Det är ett krav som övergivits redan innan det antagits. För i samma stund som skandalomsusade Engelska skolan ånyo gav vinstjakten ett ansikte och redovisade en profit  på 40 miljoner senaste kvartalet, röstade socialdemokraterna i finansutskottet utan prut och pardon ned varje försök att begränsa vinster i välfärden.

Det första som slår läsaren av programmet om det politiska samtalet är hur tömt på politiskt innehåll det är. Det blandar försök att knyta an till en avlägsen folkrörelsetradition med organisatoriska trivialiteter och en och annan managementfloskel om en ”implementerad ledarsyn”, säkerligen hämtad från new age-inspirerade Gaia leadership, partisekreterare Rådström Baastads gamla hemmaplan.

Partiet ska ”stå i dialog med sin omvärld”, ”anpassa budskapet till nya förhållanden”, bedriva opinionsbildning, rekrytera medlemmar, anta verksamhetsplaner och lära sig hantera digitala medier (inte bara för att googla förmenta meningsmotståndare, får en hoppas). Men var är politiken?

Det undrar också kongressombuden från Göteborg. Att säga att det politiska samtalet är socialdemokraternas verksamhetsidé är en alldeles för passiv hållning, menar de i partiets medlemstidning Aktuellt i politiken. Den idén måste vara att förändra samhället. Samtalen måste fylla ett större syfte än att endast vara ett ändamål i sig. De måste kopplas till -forum där medlemmarna i större utsträckning än i dag kan vara med och påverka partiets politik. Att samtala med väljare blir i längden ganska ointressant om våra medlemmar inte har möjlighet att föra vidare de förslag som kommer upp, heter det vasst.

Det kan synas svårt att förstå varför partiledningen väljer att använda en halv kongress till den här typen av elementa. Mycket borde vara sådant som redan lärs ut på någon introduktionskurs för nya medlemmar. Innehållet skiljer sig inte från vilken annan opinionsbildande organisations som helst.

Dörrknackningskampanjer och ökad aktivitet på sociala medier är i dag vardagsmat för politiska partier över hela den politiska skalan. För vänstern har Sanders och Corbynsgräsrotskampanjer varit särskilt inspirerande.

I en nyutkommen bok, Crashing the party, ger sociologen och Sandersaktivisten Heather Gautney en intressant och lärorik insidesskildring av Sanders förra presidentkampanj. Där finns viktiga resonemang om socialismens återkomst och om klass som mobiliserande faktor i dagens amerikanska politik. Kampanjen lyckades verkligen nå ut med samtal med många miljoner väljare.

Tänk om den svenska socialdemokratin i stället för att ducka för de svåra frågorna skulle välja den vägen, att släppa loss det engagemang som fortfarande finns kvar i partiet.

Men det som attraherade var inte formen utan de konkreta politiska krav som kampanjen byggdes kring.

På samma sätt vilade Corbyns framgångsrika valkampanj på ett tydligt 128 sidor långt program som sträckte sig från fria skolluncher till större makt åt fackföreningarna.

Hela tanken bakom Labours Momentum var ju att skapa en plattform som kunde mobilisera en bred vänster bakom ett radikalt program och samtidigt bygga lokala gräsrotsrörelser.

Tänk om den svenska socialdemokratin i stället för att ducka för de svåra frågorna skulle välja den vägen, att släppa loss det engagemang som fortfarande finns kvar i partiet. Att bygga en vänsterströmning mot vidgade samhällsklyftor, mot dräneringen av resurser från den gemensamma välfärden, ett krackelerande pensionssystem, rasism,  högerpopulismens framväxt.

Först och sist, borde inte Sveriges (ännu) största politiska parti i dag använda alla sina resurser för att på djupet samtala om hur vi ska kunna angripa den hotande klimatkatastrofen?

Dessvärre, vi vet alla varför partiledningen till varje pris vill undvika att samtala om – för att inte tala mobilisera kring – politiskt brännbara ämnen. Löfvens överordnade strategi, att bygga allianser med borgerliga partier, förutsätter att partiledningen har fria händer att kompromissa bort stort och smått. Kan ingen ta ett samtal med honom och påpeka vad all internationell erfarenhet visar: Det är i mitten avgrunden finns.

Till årets kongress fick vi inte motionera, skriver en uppgiven röst i Aktuellt i politiken, ska nästa hållas utan ombud?

Annonser


Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: