… ty de veta icke vad de göra (Lukas 23:34)

Publicerat den 

När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” . Han placerade somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.

När det gäller ”anywheres” är det emellertid inte lika kristallklart. För det första är anywheres inte alls anpassade för att bo var som helst, utan det handlar främst om välutbildade storstadsmänniskor. De är inte attraherade av vare sig landsbygds- eller småstadsliv utan det är städer som Paris, New York, London och Berlin som lockar dem.

Skicka dem inte till Järpen i Jämtland eller Borås i Västergötland. De kommer att sticka så snart det ges en möjlighet. De är också socialt snävare. Exempelvis vill de inte gärna umgås med ”somewheres”, som de vanligtvis hyser ett mer eller mindre utvecklat förakt för, inte minst på grund av att de själva har en högre utbildning. Deras identiteter formades vid universitet och högskolor. Det mer inarbetade begreppet kosmopoliter träffar dem därför bättre än ”anywheres”.

Typiskt för dessa kosmopoliter är att de dels är starkt präglade av sina studier vid högskolor och universitet, dels har multipla identiteter, där inte minst professionen är viktig. De har en välavlönad position i något stort företag, driver en praktik av något slag, eller så är de lärare eller forskare vid något universitet. De tycker det är bra med invandrare. Hos de mer välbeställda kosmopoliterna kan dessa få jobb som hembiträden, barnjungfrur, trädgårdsmästare eller chaufförer. Invandrarna jobbar också på de restauranger och hotell som kosmopoliterna besöker. De är hantverkare och kör taxi. De utgör ett slags underklass av ”hjälpare” som är mer eller mindre nödvändiga för att kosmopoliternas liv ska kunna löpa utan större friktion.

Om den ena eller andra fabriken stänger eller flyttar utomlands påverkar i allmänhet inte kosmopoliterna. De kan till och med se det som nödvändigt, när världen globaliseras. Nya platser och människor skrämmer dem inte utan tvärtom, det är lockande ”utmaningar”. De är emellertid inte fiender till den egna nationen eller opatriotiska utan vanligen identifierar också de sig med sitt eget land. I krigförande länder som Storbritannien och USA är de oftast patrioter och om det krävs, är många bland dem beredda att gå i krig. Franska, brittiska och amerikanska kosmopoliter, liksom ofta svenska, är stolta över sitt eget land. Att det finns många spännande städer där de kan tänka sig att bo kolliderar inte med deras nationella identitet.

Somewheres är mer rotade och brukar ha ”tillskrivna” identiteter: exempelvis bonde i Södermanland, hemmafru i Mörsil eller bensinstationsföreståndare i Vårgårda. De vill att livet ska fortsätta ungefär som ”det alltid har gjort”.

I Sverige lägger de politiskt mer observanta bland dem sin röst på Sverigedemokraterna. Bor de i Storbritannien så röstade de för Brexit, i USA för Donald Trump. De gillar Victor Orban i Ungern och Marine Le Pen i Frankrike och betraktar de kosmopoliter som sitter vid makten som tillhörande en politikerelit som de har svårt att identifiera sig med. De kan till och med se dem som fiender, i synnerhet när dessa tvingar lokalsamhällen med ansträngd ekonomi att ta emot nykomlingar, i form av invandrare från helt andra delar av världen. De är väl medvetna om att när de protesterar, så stärks föraktet från makthavare, som inte drar sig för att skända de upproriska på olika sätt.

Det gäller till och med för statsminister Stefan Löfven. Han påstår att socialdemokraterna står som garant för demokratin, inte bara i Sverige utan numera också i Europa. Beviset är kompromissen i Januariöverenskommelsen med centern, liberalerna och miljöpartiet, eftersom den stänger ”högerextremisterna” ute.

På ett sammanbitet upptaktsmöte den 8 februari påstod han att vi har sett alternativet förut: ”På slagfälten i Verdun, i gasugnarna i Treblinka, framför massgravarna i det forna Jugoslavien”. Affärstidningen Dagens Industri kommenterade: ”Det är en hisnande tankefigur. Och djupt skadlig”

För den som anser att det bör vara folkviljan som styr i en demokrati, är Stefan Löfven en tvättäkta totalitär.

Trots ett massivt politiskt och medialt motstånd röstade en miljon svenskar i det senaste valet på Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti som vänder sig emot massinvandringen i Sverige. Att påstå att dessa medborgare därmed visat sig vara av samma slag som de nazister som gasade ihjäl människor i Treblinka bör inte kallas för politisk retorik utan för vad det är, nämligen ett skamligt angrepp på det egna folket. Med en sådan statsminister vid makten är landet illa ute.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, också hon socialdemokrat, använder samma typ av retorik när hon jämför Ungerns familjepolitik med Nazitysklands. Vad är det då hon angriper? Svaret är att Ungerns regering, till skillnad från Sveriges, förstått att den låga nativiteten är ett demografiskt problem. Ungerns kvinnor föder inte tillräckligt många barn. Vad hon antagligen inte känner till är att det var just denna politik som socialdemokraterna båda affischnamn Gunnar och Alva Myrdal företrädde och bland annat gav uttryck för i en av svensk politiks mest välkända och lästa böcker, nämligen ”Kris i befolkningsfrågan”. Med andra ord, det Annika Strandhäll egentligen sa var att Ungerns familjepolitik påminde om den som svenska socialdemokrater förde på trettiotalet. Bara det att hon med den obildning som är karakteristisk för svenska politiker inte kände till det.

Att Ungerns regering ilsknade till och att vice statsministern Zstolt Semjen kallade Annika Strandhäll för ”en sjuk varelse” är inte förvånande. Det omdömet förtjänade hon. Bara någon vecka tidigare meddelade Margot Wallström i regeringens utrikesdeklaration att hon ska sprida demokrati och feminism i världen. Hon pekade ut nationalister som framtidens och demokratins dödgrävare. Det är getabocken som trädgårdsmästare.

Det är för övrigt inte bara i Sverige som folket protesterar mot massinvandringen. I april 2018 frågade YouGov medborgare i elva EU-länder vilka politiska frågor som var viktigast för dem.

Immigration kom på första plats i samtliga länder utom Spanien och Polen.
Terrorism var nummer två i alla länder utom i Spanien och Polen där de var nummer ett.
En PEW-undersökning i juli 2016 visade att majoriteter i Ungern, Polen, Tyskland, Italien, Holland, Storbritannien, Sverige och Grekland ansåg att flyktingmottagandet ökade risken för terrorism i landet.
Majoriteter i Grekland, Italien, Ungern och Polen ansåg att mångkultur gjorde deras länder till sämre platser att leva på. I en Gallupundersökning 2017 tillfrågades medborgarna i fjorton europeiska länder om invandrares terrorism var ett allvarligt problem.
Stora majoriteter i Frankrike, Danmark, Belgien, Portugal och Holland ansåg att så var fallet. Medianvärdet för de fjorton länderna var 66 procent. Många markerade också att de nuvarande immigrationsnivåerna var ett stort problem.

Som min medförfattare journalisten Gunnar Sandelin påpekat i en statistikgenomgång som han inte lyckas publicera i Main Stream Media, har Sverige sedan millennieskiftet beviljat sammanlagt 1.8 miljoner nya uppehållstillstånd. Massmigrationen fortsätter och totalt närmare 150.000 människor beviljas nu varje år uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverkets statistik. Nedanstående Facebooksinlägg är en rimlig kommentar:

Jag VILL helt enkelt inte ha ett samhälle som i hög grad befolkas av människor som inte har sina rötter här. Människor som inte delar vår historia, våra minnen, våra seder eller ens vårt språk. Var har alla dessa människor innerst inne sina lojaliteter? Hur vet vi med säkerhet att de spelar på vårt lag när det kniper? De kanske inte ens VILL vara en del av vår gemenskap, utan bara är ute efter våra tillgångar, våra pengar eller vårt territorium?

Medan det för invandraren har inneburit privilegier och efterlängtade möjligheter att flytta in till vårt land, så har det för landets ursprungliga befolkning/oss inneburit ett främliggörande i vårt eget land. Vi känner oss bekymrade och rädda, bestulna och överkörda. Aldrig har vi tillfrågats om vi önskar leva våra liv bland främlingar från alla kontinenter. Aldrig har vi fått ta ställning till om vi tycker det är okej att bli reducerade till en minoritet i vårt eget land. Hur kan detta ha pågått så länge i ett samhälle som kallar sig demokratiskt?

Lyssna nu noga. ”JAG VILL INTE DETTA!”. Jag vill leva i mitt eget land, omgiven av mina egna, som jag känner samhörighet med och som jag känner att jag kan lita på. Till alla er som älskar det annorlunda mer än det familjära -emigrera eller res ut och upplev världen, men ta inte ifrån mig min trygghet, mitt hem och det som rättmätigt är mitt!

När detta skrivs meddelar Migrationsverket att de för andra året i rad på regeringens uppdrag fattat beslut om att ta emot nya kvotflyktingar. Hela kvoten är ännu inte framräknad men så här långt handlar det om 2.000 syrier, 1.300 från Östra Afrika och Afrikas horn samt 1.000 personer från Nordafrika. Ännu fler är att förvänta från Kongo, Somalia och Eritrea. Politiskt sett är detta några av världens mest skrämmande och sämst fungerande länder. Tanken att dessa människor kan vara präglade av förhållandena i sina hemländer är uppenbarligen en politisk ickefråga. På Migrationsverket är man stolta. Oskar Ekblad säger:

Det är en betydande insats, vi är framstående på det här området. Alla flyktingkvoter för alla länder är inte framräknade än, men vi befinner oss i den absoluta toppen både i Europa och faktiskt även globalt.

Frågan är hur länge Sveriges invånare, vilket innefattar såväl invandrare som svenskar, kan acceptera makthavare som är så resistenta mot folkviljan och därmed visar sig vara just så (politiskt) ”sjuka” som Ungerns vice premiärminister konstaterade att statsrådet Annika Strandhäll var.

Jag är djupt orolig för att den politiska nomenklaturans totalitära orubblighet, politiska ansvarslöshet och allt hätskare språkbruk kommer att leda till en folkresning.

Karl-Olov Arnstberg

Annonser


Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: