Socialsekreteraren berättar hur man lurar systemet

Text: En anonym socialsekreterare i södra Sverige

Det svenska etablissemanget vill att du ska tro på deras verklighetsskildring om den stora invandring som skett och sker till Sverige. Det vill att du ska se denna invandring som någonting positivt, någonting som vi alla ska välkomna med öppen famn, som vi ska vara glada för, till och med vara tacksamma för. I mainstream media presenteras en bild av den stackars krigsdrabbade människan som framkallar sympati. Du ska göra det du kan för dem och klappa dig själv på axeln för att du är den goda solidariska svensken som du alltid antas vara.

Men det är inte min verklighet. Den ser något annorlunda ut och kommer från det dagliga arbetslivet inom myndighetssverige. Där jobbar jag som socialsekreterare med ekonomiskt bistånd i en sydsvensk mindre kommun som undkommit väldigt lindrigt jämfört med en del grannkommuner. Trots detta utgör nyanlända invandrare, som ingår i etableringens två korta år, ungefär en fjärdedel av den månatliga försörjningsstödsbudgeten. Då skall det påpekas att meningen var att nyanlända aldrig skulle vara beroende av försörjningsstöd utan skulle få sina ersättningar direkt från Försäkringskassan. I praktiken fungerar detta sällan och i många fall är ersättningen från Försäkringskassan ändå så låg att de får rätt till kompletterande försörjningsstöd vilket belastar kommunen i flera år.

Det är inte obetydliga summor och det är frustrerande när man läser eller hör journalister och politiker försöka undkomma eller släta över invandringens faktiska kostnader. Sedan invandringen började nå sin topp i 2015/2016 rusar kostnaderna för försörjningsstöd som kommunen betalar ut varje månad, detta trots kraftigt ökade ansatser att styra över klienter till självförsörjning via arbete, praktik, sjukersättning osv. Det framgår tydligt i vår statistik att invandringen är anledningen. Det undgår mig därför hur politiker och media kan försöka påskina att flyktingarna inte har varit en betydande belastning på landets ekonomi!

Etablissemangets syn på invandringens effekt på vår ekonomi är bara en sak som inte motsvarar min verklighet. Vad det gäller anledningen till den stora invandringen, accepterar etablissemanget endast en förklaring och det är att dessa människor har flytt på grund av krig eller därtill hörande elände. Att påstå annat betraktas som omänskligt och rasistiskt. I min erfarenhet är andelen som flytt till Sverige endast på grund av krig ganska låg. De finns, men inte alls i den tydliga majoritet som etablissemanget vill göra gällande.

Varför de valde den långa resan till Sverige har fått mig att fundera mycket och dra slutsatsen att en hel del beror på vad människosmugglarna måste ha lovat dem för att de skulle välja lämna sina gamla liv bakom sig. Utifrån de attityder jag stöter på tror jag att de ha lurats att tro att Sverige är en utopi där de ska få tillgång till bra högavlönade jobb, fina och moderna hus i storstäder, frihet från staten, bra skolor och en välfärd som alltid kommer att ta hand om dem. Dessa människor har lämnat ett liv som sträckt sig över en stor skala från ett riktigt helvete i vissa fall till kanske bara dålig ekonomi i andra fall, i en högst mänsklig jakt på något bättre. Denna flykt, eller rättare sagt migration, har möjliggjorts av olika krig och konflikter, där stora andelar s.k. flyktingar egentligen inte flyr från en uppblossad konflikt utan har tagit tillfället i akt att migrera till ett bättre land.

Ekonomiska migranter

Man kan förstå att de vill ha ett bättre liv, men varför måste denna aspekt av deras flykt hit mörkläggas till varje pris? Varför ska vi inte kunna kalla vissa av dem för ekonomiska migranter? Givetvis lär ingen eller få av dem vilja kalla sig för just detta, då det hade inneburit hemresa ganska omgående. Politikerna å sin sida vill nog inte erkänna för svenska folket att vi alla blivit lurade och utnyttjade i vår iver att vara världsledande i solidaritet.

Sverige har annonserat ”öppet hus”, och då är det svårt att klaga på gästerna för att de dyker upp och dricker vårt kaffe och äter vår kaka. Nu verkar det ju också vara som så att merparten boende i det ”öppna huset” egentligen inte vill ha så många gäster, och gästerna å sin sida känner sig lurade, för de har rest långt för att nu finna att de varken är hjärtligt välkomna eller får tillräckligt med kaka till kaffet. Jag är rädd att många av dessa faktiskt fått det sämre än vad de hade haft det hemma om de bara hade stannat kvar, eller valt ett annat slutland.

Om bomberna började vina i Sverige vet i tusan om jag skulle känna att jag, när jag nu tvingas fly mitt liv och land, vill passa på att flytta till en helt annan region, kultur, klimat, språk och religion. Det var ju bomberna jag ville undkomma, och då väljer nog de flesta människor en plats som har likheter med vad man är van vid, och som inte ligger längre bort än nödvändigt. Oavsett skulle jag inte helt vilja sluta vara svensk och ändra mina grundläggande värderingar och kultur. Detta observerar jag också i vissa invandrarfamiljer. De vill inte integreras, de vill ju fortleva som de gjort tidigare, fast med svenskt bistånd. I vissa familjer har kvinnan inte något att säga till om utan skall gömmas i hemmet och producera barn, de får kanske inte ens tala för familjen och mannen har ibland svårt att respektera mig som kvinnlig myndighetsutövare och känner sig provocerad samt kränkt och kräver att få träffa min chef, för att sedan bli ännu mer upprörd när denne visar sig vara en kvinna.

Missnöjdhet

Det många nyanlända upplever i Sverige ligger oftast långt under deras förväntningar och när de äntligen får träffa mig som ska tillhandahålla deras pengar och boende fullkomligen väller klagomålen in. Biståndet är för lite och räcker inte, bostaden vill de inte ha för den är gammal och sliten. Det är storstad som gäller och de vill ha hjälp med att flytta dit. Hur gynnar dessa alldeles för höga förväntningar Sverige eller de nyanlända själva? Vem ansvarar för informationen de fått när de kommit hit? Till mig kommer de ibland efter flera år i Sverige, de vill givetvis få allt ordnat i sina liv, men har fortfarande orealistiska förväntningar på vad vi kan erbjuda och vad samhället i stort kan åstadkomma i form av allt från arbete och boende.

Det är ju allmänt känt att vi har bostadsbrist i Sverige och det går sällan en dag förbi på jobbet då vi inte får samtal av invånare som hoppas på att socialen ska kunna hjälpa dem med ett boende. Vi kan erbjuda vandrarhem åt dem om det är akut, annars är det upp till individen själv att lösa sin situation. Lika ofta som jag nekar kommunens invånare hjälp till en egen bostad, hör jag att vi gynnar invandrare framför svenskar. I början brukade jag avfärda dessa ”främlingsfientliga” uttryck i linje med politiskt korrekta Sveriges önskemål men inte nu längre.

Enligt lag måste anvisningskommunen förse alla invandrare med ett boende. Detta får vi inte göra för någon annan (med undantag av mycket speciella omständigheter). Det innebär att kommunen tar kontrakt (oftast till ett mycket högt pris, då hyresvärdarna vet att vi inte har mycket till val) och hyr ut i andrahand till våra anvisade.

När man väl har lyckats trolla fram en bostad och visar upp den för den nyanlände familjen, möts man aldrig av lycka eller ens positivitet. Bostaden liksom allt annat i Sverige är under all kritik och det svider inombords att få ta emot klagomål på helt gedigna bostäder från människor som enligt mina förväntningar borde vara glada för att överhuvudtaget ha fått ett tak över huvudet, ett tak som det inte faller bomber på. Jag har så svårt att få ihop deras förväntningar med den verklighet jag jobbar i, den verklighet som är det riktiga Sverige där överkomliga hyresrätter är ett minne blott. Hade jag plötsligt kunnat erbjuda en lägenhet till alla i kommunen på samma sätt som mina anvisade invandrare, hade jag haft en kö som sträckte sig långt ut på gatan, oavsett skicket på bostaden.

Bidrag resten av livet

Vi har svårt att få ut alla nyanlända i arbete och det är inte ovanligt att de kommer tillbaka till oss efter att de har gått ur etablering och Försäkringskassans ersättningar har upphört. Man ser att det kommer att ta flera år att få den betydande andelen analfabeter att lära sig språket. Att få ut dem i arbete är en dröm som ofta känns väldigt avlägsen. Detta samtidigt som åtgärder både kommunalt och regionalt genom olika myndigheter riktas mot invandrare till nackdel för andra invånare.

Ibland undrar jag vad som kommer att hända när alla dessa analfabeter som för nuvarande belastar Arbetsförmedlingen och Komvux sedan går på bistånd livet ut? Jag undrar om regeringen har räknat med dessa eller om de fortfarande vill påstå att invandringen har varit en arbetsmässig och ekonomisk vinst för Sverige? Just nu är det helt klart inte det, och jag är rädd för att det inte heller kommer bli det på sikt.

Tystnadskultur

Det som gör att min frustration börjar sippra som från en damm som håller på att brista är att min verklighet inte får existera. Den får inte synas, höras eller diskuteras, varken offentligt eller bland bekanta. De egentliga sociala och finansiella kostnaderna kan man inte prata om utan att riskera bli stämplad som främlingsfientlig eller underbyggande av rasism. Etablissemanget har gjort ett så pass bra jobb med att förknippa rasism med problematisering av invandring, att folk blir förskräckta av att ens behöva konfronteras med frågorna. Visst mumlas det en hel del människor emellan, men en öppen rak diskussion vågar få, till stor del eftersom att den trånga politiska korridoren inom media och på många arbetsplatser inte öppet och ärligt förmedlar eller tillåter kritik, farhågor och fakta som ändå finns där ute i samhället.

Man upplever sig vara i minoritet och dessutom i ”fel” minoritet. Min och andras sanningar blundar man för, fakta avfärdas när de inte passar in i sagan som berättas. De får helt enkelt inte existera, för det kan bara finnas en sanning, och det råkar vara den som passar de ansvariga bäst.

I detta ser jag mest förlorare, men i den officiella verkligheten är vi alla “vinnare”.

Text: Anonym socialsekreterare i södra Sverige

Sprid gärna denna artikel till alla socialsekreterare och handläggare över hela landet. Låt oss diskutera verkligheten. Finns det lösningar på problemen?



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, , ,

3 svar

%d bloggare gillar detta: