Går det att göra revolution i dagens Europa?

petitdemange
Serge Petitdemange uppmanar i ett av sina TV-tal Macron att avgå.

 

Frågan är relevant med tanke på vad som händer i Frankrike just nu. Mittens Rike, som Herman Lindqvist kallade landet som han och så många andra älskar. Frågan är också relevant med tanke på EU:s utveckling, med britterna utanför gemenskapen får Frankrike en större roll i det framtida Europa. Enda konkurrenten om ledarplatsen är ett Tyskland, som fortfarande är hämmat av andra världskrigets dåliga samvete och ockupationsmakternas rigorösa spärrar. Därför har Frankrike en stark armé, medan Tyskland i allt väsentligt fortfarande är en del av USA:s armé, må vara under beteckningen NATO.

Om en opposition skulle uppstå i Europa mot det interna samarbetet, eller kanske främst mot relationerna utåt, mot Afrika och Mellanöstern, är det därför bara i Frankrike som den skulle kunna uppstå. Övriga länder i Europa har bara att förhålla sig passivt, avvakta och i bästa fall försöka skydda sina gränser. Om å andra sidan fransmännen skulle störta sin president och köra globalisterna på porten, skulle den oppositionen dra vidare som en löpeld över resten av Europa. Det är därför avgörande för EU hur pågående experiment i Frankrike utvecklas.

Sedan ett par månader har vi följt den folkliga proteströrelsen Gula Västarnas protester på gator och torg. Fler människor än någonsin har visat sitt missnöje mot etablissemanget, numera personifierat av nykomlingen i politiken, Emmanuel Macron. Många i Sverige tror att det handlar om höjda bensinpriser och skatter, men detta är bara toppen av isberget. I själva verket är det en revolt mot hela den utveckling sedan 1970-talet, som fokuserat på mångkultur och invandring på bekostnad på den franska folksjälen och omsorgen om det egna landet. Frankrike är speciellt genom omfattningen av fria småföretagare, hantverkare, småjordbrukare av alla de slag, en agrikultur som gjort landet till världens kulinariska centrum och ett av världens mest besökta turistmål.

Samtidigt var Frankrike en gammal kolonialmakt, med omfattande besittningar i norra Afrika och Mellanöstern. Även om detta numera är historia har koloniernas befolkning fått en inträdesbiljett till det franska samhället genom en parallell administration, skolsystem och framför allt, det franska språket. De som valt att bege sig till Frankrike har haft ett gott utgångsläge. Franska regeringar har inte heller varit sena med att utnyttja sitt inflytande genom handel och politiska allianser. Under decennierna efter andra världskriget har man haft en försiktig symbios, baserad på billig arbetskraft från Nordafrika och attraktiva råvaror till sin industri.

Sammanbrottet kom genom krigen mellan Israel och arabländerna under 60- och 70-talen och efterföljande oljekris. Oljepriserna mångdubblades och tillflödet till Europa måste säkras. Hela västvärlden tvingades in i en utpressningssituation, som man då tog alltför lätt på: Oljeleveranser från arabvärlden i utbyte mot spridningen och respekten för islam. De konventioner som alla då skrev under, såg man bara som en artig gest mot en omistlig leverantör, inte som ett hot om systemskifte i hela västvärlden. Kunskaperna var inte tillräckliga för att förstå att islam inte bara är en religion, utan ett komplett samhällssystem. Shejken med sitt harem var en kliché som man log åt och tyckte var romantisk. Verkligheten skulle visa sig vara annorlunda.

I Frankrike, liksom parallellt i Sverige och andra länder, växte såväl islams inflytande som invandringen av muslimer i snabb takt. På politisk nivå bekräftades den önskade sammansmältningen av den muslimska kulturen med den kristna genom fortlöpande avtal och deklarationer, Frankrikes president Sarkozy tog initiativet till bildandet av Medelhavsunionen och ett flertal samarbetsorgan och moskéerna sköt upp som svampar ur den europeiska jorden. En obetydlig minoritet kunde man acceptera, men när koncentrationen av muslimska invandrare till stadsdelar, hela städer eller regioner blev påtaglig blev också kraven på kulturomvandling plågsamma. Bönestunder på gator och torg, krav på sharialagar, hederskultur och jihad i form av terrorism väckte frågor om vad som egentligen hände. Var Frankrike i sin hittillsvarande form förlorat?

När FN kallade till underskrift av sin Global Compact om migration i början av december fick Frankrikes militärer nog. De tio generalerna gick ut med sitt brev till Macron, där han anklagades för landsförräderi och åsidosättande av det franska folkets intressen. Man krävde att Macron skulle avsättas med hänvisning till brott mot konstitutionen. Militärernas missnöje med islamiseringen av Frankrike hade då deklarerats öppet ända från Sarkozy, över efterföljaren Hollande och fram till Macron, som man hävdade hade tillsatts genom en statskupp. Macron blev för mycket. Nu skulle allt rullas upp inför öppen ridå, det fanns ingen återvändo. De Gula Västarna är bara det sista avgörande skedet i en mångårig process. Marinofficeren Serge Petitdemange uttrycker situationen på följande sätt: Vi har tre alternativ. Att inställa protesterna, vilket egentligen är otänkbart. Att möta kravallpolisens gummikulor med stål i en blodig konflikt. Tio civila har redan fått sätta livet till och är revolutionens hjältar, vi skall följa deras exempel. Att förlama landet i en generalstrejk tills regeringen avgår.

Utomstatlig radio och TV fylls av anföranden av de mest aktiva generalerna, förutom av Petitdemange främst av de Villiers, Soubelet, Piquemal och Tauzin, alla med flödande nationellt patos och hjältar från de årliga paraderna på Champs Elysée i Paris. Petitdemange har utlovat sin närvaro tillsammans med Gula Västarna. En revolution är i nuläget inte osannolik, några stridsvagnar som körs fram till Elyséepalatset och Nationalförsamlingen är förmodligen tillräckligt. Kommer generalerna att kunna övertyga sina kollegor om detta steg? Svaret lär vi ha inom några veckor. Den stora frågan är: Hur skulle man regera i Bryssel? Vad skulle hända i det förestående EU-valet?

I det praktiska skeendet har islamismen och invandringen med oro, våld och kulturella konflikter fått huvudrollen ovan. Macrons misstag är dock att han i sitt kaxiga hävdande av globalismens hela agenda har gått över gränsen. Invandringen är bara en komponent i denna agenda, vilket också generalerna framhåller i sina tal. Macron rekryterades utan att ha haft någon nämnvärd politisk erfarenhet till en ministerpost. Dessförinnan hade han förberetts för sina uppgifter som tjänsteman på Rothschilds bank i Paris, där han också getts möjlighet att förse sig med en lämplig förmögenhet, trots sina unga år. Han är helt och hållet en produkt av oligarkernas etablissemang i Frankrike och matchades av sin mentor, miljardären och ägaren till tidningen Le Monde, Alain Minc, i en PR-kampanj utan motstycke i fransk historia som kandidat till presidentposten i valet 2016. Han företrädde inte ens ett politiskt parti, partiet fick bildas i efterhand för att kunna besätta platserna i Nationalförsamlingen. Det är detta som generalerna kallar en statskupp i strid mot konstitutionen.

I Globalismens agenda ingår att utrota medelklassen, förslava folket och koncentrera rikedomarna till de utvalda i toppen av samhällspyramiden. Detta gör man genom att höja skatter och konsumtionsavgifter och försämra pensioner och arbetsrätt för de sämst ställda och höja löner och införa skattelättnader för de ”trogna” och redan rika. De försämrade levnadsvillkoren är det som direkt driver ut folket på gatorna. Macron visste redan från början vad som skulle genomföras och var tydlig med att han bara skulle sitta en period, sedan var jobbet klart. Få förstod varför. Hans valmanifest predikar ett lyckorike för alla. Det har ingen ännu sett spåren av. Migrationen har som syfte att skapa oro, kaos och uppgivenhet hos dem som drabbas av den. Allt är bitar i samma pussel.

Går det då att göra revolution i Europa? Det återstår att se, men jag är benägen att svara ja. Britterna kan nog vara glada om de hinner få ändan ur vagnen. I ett försvagat EU kommer mycket att hända. Polariseringen växer och en fransk revolution, även om den inte skördar så många dödsoffer, kommer att ändra positionerna i Europa mellan globalister och nationalister. Jag tror inte att denna utveckling hade varit möjlig utan Trump i USA, som öppet deklarerar att nu får Europa klara sig själva och ta sina egna kostnader. Dörren står öppen.

Peter Krabbe

Annonser


Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: