Sverige idag och i framtiden

DEN NUVARANDE SITUATIONEN

Fundamenten skakas i grundvalarna När detta skrivs, i slutet av 2017, befinner sig
svenskarna i en högst märklig situation. Å ena sidan har de flesta det gott ställt rent ekonomiskt och arbetslösheten är försvinnande låg, men samtidigt ser många att orosmolnen hopar sig på himlen. För samtidigt som svenskarna i gemen har det gott ställt kommer rapporter om att de som redan lever på marginalerna får det allt
svårare att få hushållet att gå ihop. Därtill inser många, efter att ha öppnat det orangea kuvertet från pensionsmyndigheten, att deras ålders höst får vänta eftersom de inte kommer kunna leva på pensionen som väntar, trots ett helt arbetsliv bakom sig. Klyftorna mellan dem som har och  dem som inte har ökar, men samtidigt är det
många som märker att det inte krävs mycket att gå från “att ha” till “att inte ha”; en längre tids sjukdom eller att man hamnar mellan stolarna hos någon myndighet i samband med arbetslöshet kan räcka för att man skall hamna så långt efter att man inte kan hämta hem det igen. Det är inte bara ett faktiskt ekonomiskt avstånd mellan
dem som har och dem som inte har, också verkligheten uppfattas olika och skapar ett splittrat samhälle. Man förstår inte varandra och detta minskar sammanhållningen i samhället generellt.

Men det är tydligt för båda grupperna att de tre grundpelarna i välfärdsstaten: vård, skola och omsorg, sakta eroderar. Vårdkrisen verkar ha blivit det normala och skolkrisen likaså. Omsorg vill man inte ens tänka på, men vi läser om hur barn med särskilda behov inte får den hjälp de behöver från det allmänna och hur fattigpensionärer kan räknas i hundratusentals numera.
Svenskarna vet inte riktigt hur de skall tacka detta. Vi har lärt oss att staten tar hand om oss från “vagga till grav” och detta har varit sant för tidigare generationer. Detta har i sin tur gjort att de traditionella grundpelarna i samhället som tidigare fanns – framförallt den utvidgade familjen – har försvunnit i samma takt som vi lämnat över ansvaret åt staten. Mor och far ska ju tas om hand på ålderdomshemmet; barnen våra lämnas till barnomsorgen och skolan och skiljer vi oss kan vi lita på att staten träder in som ny make. De flesta svenskar saknar i dag de djupare familjeband som en gång var naturliga för oss. Välfärdsstaten har blivit vår far och mor. Men vad händer när vi blir föräldralösa?

Rättsstaten i kris

Det är inte bara vård, skola och omsorg som sakta försämras. Det blir allt tydligare att de rättsvårdande myndigheterna – polisen och domstolarna – krackelerar. Poliskrisen kan vi lägga till de övriga kriser som vi hör om. Sverige får allt fler no-go-zoner (av etablissemanget kallade “utanförskapsområden”) där polisen får det svårare och svårare att upprätthålla svensk lag och grundläggande ordning. Av allt att döma har man givit upp försöken att rädda flera förorter och stadsdelar i landet. Men det är inte bara i dessa förorter som rättssamhället misslyckas.

Andelen “vardagsbrott” som klaras upp är försvinnande få, men även grova sexualbrott prioriteras ned eftersom man inte har resurser. Därtill har svensk polis inte lyckats förhindra terrorism i vårt land, något vi alla blev smärtsamt varse  den 7 april 2017 på Drottninggatan i Stockholm. Gärningsmannen var känd av säkerhetspolisen, men lyckades ändå genomför dådet, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att säkerhetspolisen konstaterat att antalet radikala muslimer i Sverige på några få år ökat från ett par hundra till flera tusen; bland dem många som återvänt från tjänstgöring hos Islamiska staten.
Försvarslösa och utan tak över huvudet

Också infrastrukturen och försvaret är eftersatt. Bostadskrisen kan vi inte höra nog om och statliga Boverket rekommenderar att närmare 700 000 bostäder måste byggas på tio år, en grannlaga uppgift som inte kan genomföras såvida man inte accepterar lägre standard och nya miljonprogram med allt vad det leder till i förlängningen. Tusentals unga svenskar har att se fram emot att tvingas bo kvar hemma långt efter att de blivit vuxna, vilket i sin tur leder till att de själva kommer att hindras att bilda egna familjer. Därtill fortsätter avfolkningen av landsbygden och trenden är att det är unga kvinnor som framförallt lämnar hembygden för vidare studier i staden, medan männen blir kvar. Den feministiska politiken verkar leda till att kvinnorna blir de dominerande bland de högutbildade i framtiden, medan männen hamnar hopplöst på efterkälken. Är det detta som kallas jämställdhet?

Försvarsmaktens överbefälhavare sa 2013 att man kunde försvara delar av landet i ungefär en vecka om ingen hjälp kom, därefter var det över. Även om det signalerats om mer resurser till försvaret samt att den allmänna värnplikten till del återinförts så står det klart att det kommer ta minst ett årtionde, om inte längre, innan någon egentlig förstärkt försvarsförmåga är uppnådd. Detta har i sin tur givit vind i seglen åt dem som arbetar för att Sverige skall ansluta sig till Nato och därmed ge upp den militära suveräniteten.

Dyster demografi – svensken blir en minoritet

När kampanj-organisationen Bevara Sverige svenskt i slutet av 1970-talet varnade för en framtid där svenskarna på sikt skulle trängas undan var det få som lyssnade. Nu går det inte att förneka att det snarare är oundvikligt.

Enligt somliga, som forskaren Karl Olov Arnstberg, kan svenskarna bli en minoritet i Sverige redan 2065 – förutsatt att inget dramatiskt förändras. Förvisso kommer svensken att vara den största minoriteten i landet under överskådlig framtid, men icke förty en minoritet. I Malmö är det redan så då infödda svenskar (svenskar med svenska föräldrar, inte “svenskar” födda av utländska föräldrar i Sverige eller “svenskar” med en förälder född utomlands eller “svenskar” som fått ett medborgarskap) redan är en minoritet. Dock skedde något dramatiskt under 2015 då den stora “flyktingkrisen” slog till. Ungefär 163 000 personer tog Sverige emot under 2015 och enligt uttalande från polisen i samband med krisen räknade man med att antalet personer som inte registrerades var ungefär lika stort. Således kom närmare 300 000 till Sverige och vart hälften av dem tagit vägen har man ingen som helst aning om.

Under det enorma tryck som Sverige utsattes för höll landet på att knäckas och till sist slog regeringen till nödbromsen. Under 2016 sjönk så antalet asylsökande till under 30 000. Prognosen för 2017 ligger på litet under 40 000. Många av de personer som sökt asyl får avslag, men ytterst få utvisas ur landet. Det rör sig om några tusen man faktiskt lyckas utvisa medan de allra flesta blir kvar under längre tid och många går under
jorden. Viktigt att poängtera i sammanhanget är gruppen utöver asylsökarna, alla de som kommer i anhöriginvandringens spår vilket betyder att siffrorna ovan till sist kommer att flerdubblas.

Ingenting tyder på att de stora folkvandringar som i dag pågår – med siktet ställt mot Europa – kommer att avta. Snarare tvärtom. I FN:s rapport 2015 revision of World Populations Prospects konstateras följande:
• Mellan år 2015 och 2050 beräknas 28 afrikanska länder fördubbla sin folkmängd.
• Somalia väntas gå från 10,7 miljoner (2015) till 27 miljoner (2050) och på lite längre sikt
till 58,3 miljoner invånare (2100).
• Afghanistan beräknas gå från 32,5 miljoner (2015) till 55,9 miljoner invånare (2050).
• De europeiska, västerländska ländernas befolkningsökning beräknas ske genom invandring och invandrares högre födelsetal.

Det är således inte längre en fråga om huruvida vi kommer bli en minoritet, utan när. Sverige ligger i topp i Europa vad gäller nativitet: vi föder 1,85 barn per kvinna. Problemet är att det krävs 2,5 till 3,0 barn per kvinna för att en population skall upprätthållas över tid. Ytterligare ett problem är att i siffran 1,85 barn räknas också icke-svenskar in och vi vet att första generationens invandrarkvinnor är den grupp som driver upp statistiken ovan. Det är först andra generationens invandrarkvinnor som tar efter det svenska mönstret med en betydande lägre nativitet.

Två slutsatser kan dras av detta. Även om svenska kvinnor föder barn kommer det inte räcka till så länge som 1) invandrarkvinnor i första generationen föder fler samt 2) invandringen fortsätter ligga på en generellt hög nivå. Därför kan vi med matematisk visshet konstatera att vi kommer bli en minoritet på sikt, varför också FN konstaterar att befolkningsökningen i Europa och Västerlandet kommer att ske primärt genom invandring. Demografins första lag är tydlig och enkel: “Ett land vars befolkning inte föder barn kommer att ersättas av barnen från de länder vars befolkningar gör det!” Eftersom demografin är problemet är också demografin lösningen. Det måste vi ta fasta på.

Islamiseringen

Det går inte att komma ifrån det faktum att Sverige islamiseras – det sker inte överallt och inte hela tiden, men det sker. Att så sker är också fullständigt naturligt eftersom områden som bebos av många människor som delar religion och kultur kommer att prägla omgivningen. Det i kombination med en inställning från etablissemanget som går ut på att samhället måste visa  stor förståelse och tolerans samt på alla sätt och vis underlätta för människor som kommer nya till landet, ger vid handen att deras krav kommer att tillmötesgås. Allt annat är ju mer eller mindre rasism.

Resultaten ser vi i vår samtid där den muslimska minoriteten i takt med att de blir fler också ställer fler krav på anpassning från värdlandet och svenskarna. Vi ska acceptera moskéer och därefter böneutrop från moskéerna; vi ska acceptera krav på särskild mat för muslimer inom vård, skola och omsorg om de utgör en stor grupp i den stadsdel eller kommun där berörda dagis eller vårdinrättning ligger; vi ska acceptera att våra barn skall ”lära sig” om de nya kulturen och religionen (med tyngdpunkten att lära sig acceptera och respektera deras nycker) och vi skall alla förmås acceptera att de är här för att stanna och att det är bra för oss.

Det är svårt att veta hur många muslimer som finns i Sverige. Enligt den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center fanns det 2010 närmare 450 000 (4,9 procent av befolkningen) muslimer i Sverige. Deras prognos säger att det kommer handla om närmare miljonen år 2030 (alltså dryga tio procent av befolkningen). Enligt en undersökning gjort av tidningen Dispatch International 2011 fanns det redan då en närmare 600 000 muslimer i Sverige (och därefter har ytterligare minst 300 000 tillkommit), varför siffran tio procent kanske redan är uppnådd och överskriden.

Oavsett, efter massinvandringen 2015 och framåt (med en alltjämt förhöjd invandring) kan vi dock antaga att det kommer ske innan 2030. Vad händer då?

I boken Slavery, Terrorism and Islam från 2010 skriver Peter Hammond om hur samhällen förändras i takt med att islam breder ut sig i dem. Ett land som har mellan fyra och tio procent muslimer [Sverige alltså] kan förvänta sig följande (här satt i svenskt perspektiv): ”När den muslimska befolkningen närmar sig fem procent och över utövar de ett stort inflytande i landet trots deras förhållandevis ringa antal. Man kräver separata skolor, rätten till halal (vilket skapar jobb för muslimer), att mataffärer måste sälja deras mat, rätten till moskéer och bönerum, rätten till böneutrop.

Ju starkare röst muslimerna får desto tydligare krav på shariazoner ställs det. Vartefter den politiska korrektheten nöter på, börjar också de sekulära rättssystemen ta till sig muslimernas krav [som när en hovrätt i Sverige konstaterade att muslimsk brudpenning enligt sharia, gäller i landet – en dom som i och för sig upphävdes i  Högsta domstolen men kan givetvis komma tillbaka]. Det viktiga att förstå i sammanhanget är att muslimer inte har som mål att omvända alla till islam utan att muslimsk lag skall råda. Då får den som inte är muslim betala jizya, en skatt avsedd att påskynda konvertering.” När siffran stiger över tio procent blir det ännu värre.

Samhällsexperimentet framför allt

De politiska ledarna (staten) har som uppgift att säkerställa medborgarna grundläggande fri- och rättigheter samt över tid skapa de bästa förutsättningarna för kommande generationer.

I sig är detta en grannlaga uppgift och speciellt så i en värld som är global där inrikespolitiska händelser i en nation på andra sidan jorden kan få direkta konsekvenser för svensk inrikespolitik. Man ska inte tro att det är ett enkelt arbete att vara yttersta ansvarig för en nation och människorna som lever där. Desto viktigare är det då att politikerna och staten fokuserar på de praktiska uppgifterna som ligger framför dem. Så sker inte i Sverige och så har inte skett under många årtionden. I stället har vi sett hur ideologisk aktivism och social ingenjörskonst har drivit på medan politiken har varit redskapet som samhällsexperimentet genomförts med.

Detta blir framförallt tydligt när man ser på hur resurserna används. Medan vi ser hur område efter område krisar, bland annat på grund av otillräckliga ekonomiska resurser, betalar stat och kommun enorma avgifter för att bli hbtq-certifierade, för jämställdhetskurser och annat som har sin grund i den ovetenskapliga genusvetenskapen och den aktivistfeministiska rörelsen. Åtskilliga miljoner plöjs ner i offentlig konst som skall främja vissa värderingar och vartenda nytt projekt skall analyseras ur ett genusperspektiv.
Den ideologiskt drivna aktivismen som genomsyrar den svenska konsensuskulturen är utpräglat “vänster”, vilket slår igenom alldeles oavsett vilka partier som för tillfället är i regeringsställning. Fackförbunden, gammelmedia och de tusentals anställda på olika statliga verk – med flera – fortsätter att driva den överordnade agendan som de fått med sig från skolan och den högre utbildningen, och som kablas ut genom public service.

Detta får stora konsekvenser för hur samhället fungerar och agerar. Exempel på
det är de åtgärder som skulle sättas in i Järvaområdet i Stockholm mot återvändande IS-terrorister vilka skulle “återintegreras” i samhället genom hjälp till terapisamtal, egen lägenhet och arbete eller utbildning. På samma sätt smeker man kriminella i förorten medhårs. Detta bottnar i en vänsterextrem grundsyn som reducerar människor till enkom materiella varelser som endast präglas av sociala förhållanden.

Så har den svenska vänstern inte alltid varit och dåvarande statsministern Tage Erlander (S) visade prov på detta i ett tal inför riksdagen då han, med anledning av kravaller mellan svarta och myndigheterna i USA 1962 yttrade: “Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden. Därför kan vi angripa arbetslöshetsproblemen på ett helt annat sätt, i medvetande om att det vi gör är en sak som i varje fall inte influeras av skiljaktigheter i hudfärg eller religion utan att våra insatser får sin motivering uteslutande med tanke på arbetslöshetsfrågan själv.”
I dag hade Erlander brännmärkts som rasist och uteslutits ur partiet. Till och med Olof Palme förklarade, då han under 1970-talet inte vill ta emot (antikommunistiska) flyktingar från Vietnam att orsaken var att ”deras kultur skiljer sig så avsevärt från vår att det skulle få oanade följder”. Erlander och Palme var för övrigt inte de enda och följande två citat från svensk politisk historia visar förändringen som skett:

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement.” Utvecklingsminister Ulla Lindström 1955. ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning.”

Statsminister Rickard Sandler och grundare av ABF.

Vi kan konstatera att det som varit, har farit! Självfallet är politik alltid ideologiskt driven, men vi måste kunna vara trygga med och säkra på att politikerna faktiskt

– i grund och botten
– övervakar de grundläggande delarna av det samhällskontrakt som ändå finns. Vi medborgare betalar skatt och gör på alla andra sätt vår del, då ska de göra sin. I dag gör de inte det, vilket kriserna visar och det faktum att man driver sina  sociala experiment på bekostnad av de grundläggande behoven hos folket. Det är uppenbart att de styrande anser det vara viktigare med massinvandring och mångkultur; hbtq och genus; acceptans av islam och generella kränkthetsbryderier, än med svenskarnas väl och ve.

Det sägs att man inte ska ställa grupper mot grupper, men etablissemanget gör det hela tiden – och varje gång förlorar svenskarna.

VAD VI HAR ATT VÄNTA

Det finns ingenting som tyder på att en förändring är nära förestående. Ser vi till den realpolitiska arenan har de gamla partierna redan visat att de är beredda att göra vad som helst för att inte ens släppa fram ett så pass moderat nationalistiskt parti som Sverigedemokraterna (SD).
Den så kallade Decemberöverenskommelsen är kanske det bästa exemplet, men också det faktum att vart och ett av de gamla partierna uttryckligen konstaterat att de aldrig kommer att samtala med eller samarbeta med SD. Förvisso är politikernas löften sällan värt något, men vi kan på goda grunder förutsätta att man hellre skapar blocköverskridande samarbeten än bjuder in Sverigedemokraterna till samtal. Då återstår att SD skulle kunna erövra 51 procent i allmänna val framöver. Flera saker talar mot det.

Först och främst ligger det (med den tillväxt av röster vi ser i dag) fortfarande ett par val in i framtiden. I Sverige har vi val vart fjärde år och om den demografiska situationen inte kastas om helt och hållet nu, kommer svensken att vara i minoritet redan 2030. Och även om vi är den största minoriteten betyder det att 51 procent av väljarna svårligen kommer att rösta på ett nationellt alternativ. Men även om det skulle gå snabbare än så och SD erövrar majoritet redan 2022, har de fortfarande en statsapparat med tjänstemän och direktörer som är allt annat än nationellt sinnade. Ytterligare ett problem är att de åtgärder som då behövs tas till för att styra skutan på rätt kurs, förmodligen inte skulle kunna användas av det anständiga demokratiska partiet SD. Något annat som talar mot en parlamentarisk framgång i framtiden är att väldigt många svenskar som inser vartåt det barkar hän har investerat för mycket i det gamla Sverige för att vilja eller våga riskera det, andra får ju sin utkomst från det Sverige som är och vem vill riskera jobbet i
statsapparaten?

Det finns dock tecken i tiden som visar att svenskar tröttnat. Det är tydligt när man ser till de fria mediernas ökande förtroende och det stöd som olika nationella initiativ faktiskt har. Det syns också tydligt i det faktum att flera av de gamla partierna litet smått anpassar sin egen politik för att försöka övertyga den stora skaran Sverigevänner (som de kommit att kallas) att vända åter till dem. Med största sannolikhet kommer det att bli tuffare tag och högre krav på “flyktingar”; antagligen kommer den ohämmade massinvandringen regleras och reglerna efterföljas bättre. Men det faktum att invandring från tredje världen kan motiveras med att svenskarna inte föder barn kommer inte förändras – skall så ske krävs det att staten sätter in resurser för att göra det attraktivt att bilda barnrika familjer. Inget tyder på att något parti har en sådan politik på dagordningen. Men även om så skulle ske tar det lång tid för den politiken att slå igenom, och i väntan på att de nya generationerna skall växa upp fortsätter folkutbytet. Vi ser heller inget som tyder på att staten har för avsikt att reformera sig själv i en mer frihetlig riktning. Snarare sväller den och gör ansatser för att blanda sig i folks privat- och familjeliv ännu mer. Man vill utöka skolplikten; lagstifta om delad föräldraförsäkring; kräver jämställda bolagsstyrelser med hot om lagstiftning och fortsätter att höja skatterna (eller hitta på nya).

Inget av detta kommer svenskarna till gagn utan som vi tidigare fastslog så kommer svenskarna att förlora varje gång grupp ställs mot grupp (vilket är vad politik handlar om). I första hand är det de redan svaga och utsatta som förlorar; ekonomiskt svaga familjer, äldre och sjuka är de som tar de första smällarna när notan för folkutbytet och de enorma samhälleliga påfrestningarna skall betalas. I andra hand är det den arbetande svenska befolkningen och deras barn som kommer att drabbas, genom skatter och en välfärd som inte kommer vara värd namnet. De kriser vi har i dag kommer att vara kriser också i morgon – fast ännu djupare sådana.

Massinvandringen kommer också att fortsätta, även om den antagligen kommer att hållas på en jämn (hög) nivå för att systemen inte skall bryta samman. I och med det kommer Sverige att i grunden förändras. Det sker redan nu med allt fler “utanförskapsområden” och platser där polisen retirerar och låter kriminella gäng ta över (gäng som ofta har en etnisk eller religiös identitet). Delar av Sverige kommer att klara sig bättre under längre tid, men alla kommer likväl att drabbas och har man minsta tanke på nästkommande generationer så inser man att det inte  håller över tid.

Mångkulturen har en inneboende brist som gör att alla sådana samhällskonstruktioner förr eller senare bryter samman. Det finns två vägar dit och slutet är alltid likadant – våldsamt. Antingen går processen långsamt där levnadsvillkoren försämras så sakta att det nästan är omärkligt, samtidigt som staten kopplar ett allt hårdare grepp om befolkningen genom att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna. Det är det enda sättet att hålla ihop det mångkulturella bygget eftersom de inneboende slitningarna mellan folk och kulturer leder till konflikter. Ökande kriminalitet, terrorism och parallella samhällsstrukturer möts av paramilitär polis och övervakning. Brasilien är ett exempel på en sådan samhällsutveckling. Det andra alternativet är att en religiös eller etnisk grupp blir så pass stor och stark att de kan utmana centralmakten om makten; kanske inte i hela riket men i delar av det. Andra grupper inser då att de är hotade varpå också de organiserar sig och snart har man ett inbördeskrig på halsen.

Exemplet Libanon.

Sverige går mot detta; Europa går mot detta – något som det varnas för från olika håll med jämna mellanrum. För förutom de etniska, religiösa och kulturella konflikterna som utlänningarna tar med sig till Sverige, kan  när som helst den ekonomiska krisen slå till med kraft. Ett Sverige som redan är ekonomiskt försvagat av en oansvarig politik med en extremt belånad befolkning kommer svårligen kunna sätta in de resurser som behövs för att mildra den kommande krisen. När arbetslösheten ökar och många inser att de måste lämna hus och hem (samt den höga standard de är vana vid) för att tvingas tävla med en importerad arbetskraft från tredje världen, så slits samhället itu. Vare sig det går fort eller långsamt så är det moderna Välfärdssverige med sin liberala demokrati dödsdömt i det långa loppet. Detsamma gäller Västeuropa.

Ytterligare en aspekt som måste vägas in är hur illa förberedda svenskar i gemen är på såväl obekväma som våldsamma tider. Efter 200 år av fred och tillväxt med endast mindre ekonomiska näsbrännor samt nya generationer marinerade i hbtq och genus, där man avsvurit sig de traditionella rollerna och förlorat själva förståelsen för plikt och heder, finns i stort sett ingen motståndskraft eller försvarsvilja kvar hos individen. Vi målar med bred pensel i argumentationen, det är sant, eftersom det fortfarande finns många svenskar som definitivt inte passar in på beskrivningen ovan. Men det ändrar inte på kalla fakta; de utlänningar som nu välkomnas som “nya svenskar” och kommer från länder med mycket lägre standard och därtill krig och annat elände, är långt mer självständiga än svenskar i största allmänhet. När tiden runnit ut för det gamla Sverige så kommer många svenskar att förvånade titta upp från sin bekväma bubbla och undra vad i hela friden som har hänt. Man undviker att se verkligheten och erkänna farorna som hotar – man drar åt skygglapparna i stället – för saken är ju den att om man erkänner det man innerst inne vet är sant, betyder det också att man måste ta ansvar nu, vilket i sin tur innebär att livet blir lite jobbigare. Och det vill man inte.

Det är med insikten om den nuvarande situationen och ovanstående analys om Sveriges framtid som föreningen Det fria Sverige (DFS) organiserar sig. Vi tror inte att en parlamentarisk lösning på Sverige och svenskarnas problem står att finna. Inte heller tror vi på en våldsam konfrontation med staten för att ersätta den med ett nationellt styre. Vi tror inte på ett avgörande inom kort.
Vi tror inte heller att den ovanifrån organiserade massrörelsen är vägen framåt, inte heller ett krampaktigt kvarhållande vid retorik, taktik och estetik från förr. Vi tror inte att den politiska lösningen är att hålla kvar vid historiska idéer och ideologier, vilka stammar från en tid så fullkomligt olik den verklighet vi lever i, även om vi gärna gräver där vi står för att finna inspiration. Vi erkänner inte något ansvar för – eller skuld över
– historiska händelser, om det så är det 30-åriga kriget eller den sorgliga period under början av 1900-talet där Europas söner och döttrar matades i bottenlösa köttkvarnar under två världskrig. Vi lär av historien, vi motiveras av den, men den dikterar inte vår väg i dag.

Nu är nu.

Föreningen Det fria Sverige förhåller sig till den värld vi nu lever i och de omständigheter som råder. Vi behöver inte gilla det vi ser men vi kan inte låtsas som om det regnar och slänga bort tid och resurser på sådant som inte ger några faktiska resultat. Vi vill spela roll, göra avtryck och påverka till det bättre. En grundläggande insikt måste vara att ingen kan göra allt men att alla kan göra något, något vi tar fasta på i föreningen. Gemenskapen är till för var och en som gör vad den kan utifrån sina egna förutsättningar. En annan grundläggande insikt är att vi i dag, med tanke på allvaret i situationen, inte har råd att söka det som skiljer oss åt. Det fria Sverige söker i stället det som förenar oss varför medlemskap är öppet för alla som sympatiserar
med de fyra grundstenar som utgör vårt samlade program (mer om detta i nästa kapitel).

Därtill är vår verksamhet tudelad – den följer två vägar – där den ena handlar om vad vi kan och ska göra nu och den andra om hur vi bäst förbereder för framtiden utifrån de olika scenarier vi finner mest troliga.

Hur vill vi förändra nu?

Det fria Sverige identifierar sig som en intresseorganisation för svenskar, en förening som driver opinion och arbetar för svenskarnas rättigheter i en tid då Sverige, svenskarna och själva svenskheten ifrågasätts. Detta görs bland annat genom klassiskt opinionsarbete, föredrag och folkbildning men också genom strävan att etablera Svenskarnas hus runt om i landet – alltså faktiska och fysiska mötesplatser där det fria Sverige redan är en verklighet. Det fria Sverige vill skapa mötesplatser för sina medlemmar för att dessa i sin tur skall kunna etablera ett stort kontaktnät av likasinnade samt ett nätverk där man ger och tar. Vi kommer inte kunna lita på att staten finns för oss, därför måste vi börja lita på varandra.

Genom de mötesplatser som föreningen skapar kan medlemmarna fritt söka sina egna sammanhang att ingå i, om de så önskar. Själva grunden  för detta är Svenskarnas hus (vilket vi återkommer till senare i denna skrift). Förutom gemenskapsbyggande verksamhet har Det fria Sverige också som uppdrag att verka folkbildande; att erbjuda kunskap och insikt om allt det som etablissemanget antingen struntar i eller förfalskar.

Förutom den inre medlemsverksamheten är det föreningens ambition att företräda svenskarna i offentligheten; vi vill vara den ledande rösten i samhället för svenskar, oavsett ålder, kön eller samhällsklass – vi tror på nationell enighet och samförstånd, inte splittring och uppdelning. En del av detta handlar om att utmana den styrande kasten, den massmediala eliten och/eller företag och organisationer som inte respekterar eller tar svenskarna i beaktande. Vi vill att Det fria Sverige skall vara välkänt och dem man vänder sig till när de styrande sviker eller uppenbarligen arbetar mot svenskarnas intressen.

Vår förhoppning är att människor med olika expertis kommer att engagera sig och utifrån den kunskapsbanken kommer föreningen kunna ställa hjälp till förfogande för främst medlemmar, men också svenskar i gemen som åsidosätts. Självfallet kommer föreningen att på olika sätt försöka nå ut till svenskar för att informera om våra frågor samt kunna ge vår sida av saken  rörande aktuella händelser, och då både på lokal, regional samt nationell nivå. Därtill kommer vi att – med de resurser som finns och genom medlemmarnas goda vilja – leva vår sociala idé också i praktiken.

Hur förbereder vi oss för framtiden?

Det fria Sverige etablerar sig sakta i svenskarnas medvetanden och hjärtan och vår idé för framtiden kommer att slå rot och levas av alla dem som tar den till sig. Svenskarnas hus kommer att vara de faktiska platser som verksamheten utgår ifrån – platser som är det fria Sverige.

Från det första huset kommer detta sedan att sprida sig över landet då medlemmar från norr till söder och öst till väst själva tar ansvar för och skapar dessa utposter. Genom föreningen och medlemmarnas samlade kraft tar vi tillbaka vårt land; ett sinne i taget, en hektar åt gången. De mötesplatser som växer fram kommer att dra till sig nya människor som till sist inser att det finns alternativ också för svenskar; de inser att de inte är ensamma och att det finns positiva och uppbyggliga sammanhang som är trygga för dem själva och deras familjer.

För varje ny medlem växer så kraften hos det fria Sverige. När sedan samhället backar ytterligare, när polisen lägger  ner ännu en station eller skolan inte längre kan lära barnen det mest grundläggande; när arbetsmarknaden krymper och de sociala skyddsnäten konsumeras av allt fler “utanförskapsområden” – då kommer medlemmarna kunna känna sig fortsatt trygga i den gemenskap av likasinnade som föreningen organiserar och finna stöd och hjälp i de nätverk som finns tillgängliga.

Vi skapar således det fria Sverige nu och kommer kunna lämna över det fria Sverige till våra barn. Och en dag i framtiden kommer den grund vi lägger nu, den gemenskap vi bygger upp och de faktiska resurserna som ackumuleras över tid vara den språngbräda som behövs när tiden är mogen för det fria Sverige att återta det arv våra förfäder gav oss att vårda.

Hela skriften Det fria Sverige finns här: dfs-–-föreningen-och-visionen

Annonser


Kategorier:Svensk politik

Etiketter:

1 svar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: