100-års firandet i Paris

Vi har haft 100 år på oss att forska och utröna –  men har vi gjort det?

Det brittiska imperiet var i slutet av 1800-talet en global politisk och ekonomisk maktfaktor. Det styrdes de facto av Natanael Rothschild. Lyssna till hans ord; ”Den som kontrollerar Storbritanniens penningflöde styr det Brittiska imperiet, och jag kontrollerar det Brittiska penningflödet”. År 1891 mötte Rothschild Cecil Rhodes som föreslog den förre bildandet av en hemlig jesuitliknande grupp som med alla medel skulle undanröja alla hot mot imperiets ekonomiska ställning och tillväxt.

Tyskarna var duktiga inom industri , vetenskap, handel och utgjorde ett snabbt växande hot, dock inte militärt, mot Imperiets ledarroll. Tyskland måste därför krossas. En hemlig grupp med namnet The Secret Society eller Milners group bildades. Medlemmar som Rothschild, Rockefeller, Warburg , Schill, Churchill m.fl. gav gruppen en oerhörd tyngd och en sionistisk inriktning.

I början av 1900-talet började den egentliga krigsplanering, en planering utan en armé men med oerhörda kapital och massmediala resurser till förfogande. Frankrike, England och Ryssland skulle se till så att Tysken knäcktes. Frankrike hade fram till 1912 en fredsälskande president, Joseph Caillaux. Hans valspråk var: ”Vår sanna politik är en allians med Tyskland”. Alltså måste han bort. En vidrig massmedial förtalskampanj sattes in mot honom med följden att han nedbruten avgick i förtid och lämnade plats åt höken och tyskhataren  Raymond Poincaré som också tillhörde Milners group.

Hans klubbkamrat i England var utrikesminister Edvard Grey, som gjorde vad han kunde för att få med England i krigsdansen. Grey drog sig inte för direkta lögner inför parlamentet. Han hade stöd av flera mycket inflytelserika politiker och bankirer samt London Times som drog igång en artikelserie som skulle övertyga folk om att ett krig mot Tyskland var oundvikligt.

Då återstod att få med Ryssland i hatgänget. Nu var det så turligt, att Englands kung, Edward II hade en god vän i Köpenhamn, den ryske diplomaten Alexander Isvolsky och han var även bekant med den formbare ryske tsaren Nicolai II. Isvolsky inlemmades i Milners group och fick tillgång till det kapital man behöver för ett glamoröst playboyliv. Kung Edward introducerade honom med bästa vitsord i Petrograd och snart var har utsedd till rysk utrikesminister. Alltså en av Rotschildgruppen köpt rysk utrikesminister. Isvolsky var väldigt handlingskraftig och bestämd och arbetade inför en tämligen ryggradslös tsar. Redan 1908 försökte Isvolsky få till stånd ett storkrig på Balkan. Det misslyckades dock och han fick efter några år lämna plats åt sin själsfrände Sergej Sazonov, som tillhörde samma Londongrupp och som hade samma ambitioner. Innan Isvolsky lämnade sin post hann han emellertid tillsätta Nicolas Hartwig som ambassadör i Belgrad. Denne var till hundra procent serbnationalist och arbetade tätt tillsammans med överste Apis, Svarta handens chef, för att öka spänningarna på Balkan. Så kom då när tiden var inne, stubinen att väsa fram från Valter Rothschild gamle skolkamrat, Georg V i England till Sazonov i Petrograd och vidare till ambassadör Hartwig i Belgrad och så till överste Apis för att till sist brinna ut i Gavrilo Princips hand. Detta var också Milners group’s högsta vilja, att helvetesmaskinen skulle starta så långt bort från England som möjligt.

Sazonov var dock inte klar med sitt jobb i och med detta. Under de hektiska dagarna på diplomatnivå som föregick ”den svarta veckan” gjorde han vad han kunde för att förhindra en fredlig vändning. Då tsaren förstod att en europeisk katastrof förestod sände han sin emissarie general Tatishchev till Berlin för att söka en fredlig lösning på konflikten. Men han kom inte längre än till järnvägsstationen i Petrograd där Sazonovs män fängslade honom. Samtidigt blockerades tsarens telefonlinjer. Många historiker har funnit Rysslands hållning vara en starkt bidragande orsak till första världskriget. Men man ska då veta att Sazonov som rysk utrikesminister var Milner-gruppens agent.

Om Tysklands påstådda skuld kan man säga att de församlade pajaserna i Versailles visserligen fann Tyskland enkom skyldig till kriget. Och beslutet att döma Tyskland var fattat redan innan domstolsförfarandena börjat.  Knappast har någon seriös historiker efter den cirkusen kunnat bekräfta att detta var riktigt. Ändå understryker bl.a. våra läroboksförfattare Tysklands skuld.  Många av de bankirer som samlats i Versailles för att döma Tyskland så hårt som möjligt hade redan varit aktiva i Milners group för att få till stånd ett krig mot det landet. President Wilson gav efter kriget klart uttryck för att motivet bakom krigshandlingarna var ekonomiska och riktade mot Tyskland.

Så brakade det då loss med buller och bång i augusti 1914. Två år senare började man fundera på vad man egentligen höll på med. Situationen var då den att Ryssland var besegrad, tyska trupper stod strax utanför Paris och utan omfattande hjälp från USA hade England sjunkit i havet. Men inga fientliga trupper hade tagit sig in på tyskt territorium. I det läget erbjöd Tyskland en fred ”a status qua ante basis” ( inga förändringar av gränser). Ryssen var däckad och fransosen och engelsmannen var både blåslagna och panka. Men ändå ville de fortsätta slåss och hoppades på hjälp från USA, som sa nej och åter nej.

I den situationen dök det upp en diplomat vid namn James Malcolm som talade om för politikerna i London att: ”ni gör det på fel sätt, ni måste vända er till sionister för att få era krav beaktade”. Man gjorde så, man vände sig till de amerikanska sionisterna som då krävde Palestina som betalning för en militär insats, det var så Balfour-deklarationen kom till. Att sedan Palestina inte tillhörde England brydde man sig inte om. Men det var så kriget kom att fortsätta ytterligare i två år med resultatet av ytterligare några miljoner europeiska dödsoffer. Premiärminister David Lloyd Georg kunde efteråt säga: ”Det var nödvändigt att lova dem Palestina för att få deras hjälp”.  Och sionistledaren Samuel Landman uttrycker det på samma sätt: ”Eftersom det enda sättet att förmå den amerikanska presidenten att gå med i kriget var att säkra samarbetet med de sionistiska judarna genom att lova dem Palestina…” Den där skrönan om att USA gick med i kriget för att säkra fred och demokrati – den kan du stoppa upp där den hör hemma.

När miljoner utvilade amerikanska soldater närmade sig de uttröttade tyska posteringarna beslöt Tyskland att ansöka om vapenstillestånd. Det var den 11 nov. 1918. Tyskland visade därigenom ansvar och hänsyn genom att ta initiativet till fred. Och vad beträffar krigsläget: Det fanns en gång en krigsskadad tysk- österrikisk korpral som påstod att den tyska armen aldrig blev besegrad. Hittills har ingen kunnat bevisa att han hade fel.

Krig är dårskap, död och förbannelse. Men också ära och berömmelse för några få. De engelska regenterna  Edward VII och Georg V, samt utrikesminister Grey, de båda ryska utrikesmistrarna Alexander Isvolsky och Sergej Sazonov samt den franske presidenten Raymond Poincare hade arbetat målmedvetet för att ett europeiskt storkrig skulle bli verklighet. Samtliga dessa herrar belönades  med den svenska Serafimerordens utmärkelser.

Om detta och mycket, mycket mer finns noga berättat och dokumenterat i min bok som här annonseras: ”De skapade ett blodigt 1900-tal”

Hans Myrebro

Annonser


Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:, , , , , ,

%d bloggare gillar detta: