FN:s medlemsstater: Migration är en mänsklig rättighet

av Judith Bergman

https://sv.gatestoneinstitute.org/13284/fn-migration-mansklig-rattighet

  • Det kan inte betonas nog att denna överenskommelse inte handlar om flyktingar som flyr från förföljelse, eller deras rätt till skydd under internationell lag. Istället propagerar avtalet den radikala idén om att migration – av vilken anledning som helst – är något som bör främjas, stöttas och skyddas.
  • FN har inget intresse av att erkänna att dess avtal främjar migration som en mänsklig rättighet; fram tills nyligen har det inte debatterats särskilt mycket om det. En större debatt skulle kunna göra att hela projektet äventyrades.
  • FN:s medlemsstater ska inte bara öppna sina gränser för världens migranter, utan också hjälpa dem att välja och vraka bland länder genom att erbjuda dem omfattande information om varje land som de kanske önskar att flytta till.


    Det nya FN-avtalet, som nästan alla medlemsstater planerar att skriva under i december, förespråkar den radikala idén om att migration – av vilken anledning som helst – är något som bör främjas, stöttas och skyddas. På bilden: Migranter promenerar över fält mot ett läger i byn Dobova, Slovenien, den 26 oktober 2015. (Foto av Jeff J Mitchell/Getty Images)

 

FN gör migration till en mänsklig rättighet i ett icke-bindande avtal som nästan alla FN:s medlemsländer kommer att skriva under vid en ceremoni i Marocko i början av december.

Det slutgiltiga avtalet, Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration sätter, trots att det officiellt sett inte är bindande, ”migration på den globala agendan. Det kommer vara en referenspunkt i åratal framöver och skapa riktig förändring på grunderna…” enligt Jürg Lauber, representant för Schweiz i FN – som ledde arbetet med avtalet tillsammans med representanten från Mexiko.

En direkt ironi är förstås att bara ett fåtal länder har så strikta inträdeskrav som Schweiz. Om man önskar att stanna i mer än tre månader så krävs det inte bara ett ”uppehållstillstånd”, utan ”i ett försök att begränsa invandring från icke-EU/EFTA-länder så förelägger de schweiziska myndigheterna strikta årliga begränsningar för antalet uppehålls- och arbetstillstånd som godkänns för utlänningar.”

Dessa svåråtkomliga uppehållstillstånd har föga överraskande blivit en inkomstkälla eftersom ”rika utlänningar ‘köper’ schweiziskt uppehållstillstånd”.

FN-avtalet å andra sidan noterar:

”Flyktingar och migranter har rätt till samma universella mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, vilka måste respekteras, skyddas och uppfyllas vid alla tillfällen.” (Inledning, stycke 4)

Det kan inte betonas nog att denna överenskommelse inte handlar om flyktingar som flyr från förföljelse, eller deras rätt till skydd under internationell lag. Istället propagerar avtalet den radikala idén om att migration – av vilken anledning som helst – är något som bör främjas, stöttas och skyddas. Nästan alla FN:s medlemsstater, förutom USA, Österrike, Australien, Kroatien, Ungern och kanske även Tjeckien och Polen, förväntas skriva under det.

FN har förnekat att migration kommer att bli en mänsklig rättighet. ”Frågan om huruvida detta är ett anstötligt sätt att börja främja en ‘mänsklig rätt att migrera’ är inte korrekt. Det står inte med i texten; det finns inget ondskefullt projekt för att föra fram det”, sa Louise Arbour, FN:s specialrepresentant för internationell migration nyligen.

FN har inget intresse av att erkänna att avtalet främjar migration som en mänsklig rättighet; fram tills nyligen har det inte debatterats särskilt mycket om det. En större debatt kan riskera att hela projektet äventyras. Men att döma av formuleringarna i avtalet, som återges nedan, råder det inte särskilt mycket tvivel om att migration faktiskt kommer att bli en mänsklig rättighet när avtalet skrivs under.

Avtalet är uppdelat i 23 mål mot vilka de undertecknade vill arbeta. Mål nummer tre, till exempel, föreställer sig främjandet och möjliggörandet av migration genom ett antal medel. De undertecknade staterna åtar sig att:

”Lansera och offentliggöra en centraliserad och offentligt tillgänglig nationell hemsida för att göra information tillgänglig om regelbundna migrationsalternativ, till exempel immigrationslagar och regler som är specifika för landet, visumkrav, ansökningsformalia, avgifter och växelkriterier, krav för arbetstillstånd, yrkesmässiga kvalifikationskrav, referensbedömningar och likvärdigheter, utbildningsmöjligheter samt levnadskostnader- och förhållanden, för att migranternas beslut ska vara välinformerade.”

Staterna ska med andra ord inte bara öppna sina gränser för världens migranter, utan också hjälpa dem att välja och vraka bland länderna för att ge dem omfattande information om varje land som de kanske önskar att flytta till.

Man ser framför sig att servicenivån för att underlätta ytterligare migration också är hög. Länderna uppmanas att:

”Etablera öppna och tillgängliga informationspunkter längs relevanta migrationsrutter som kan hänvisa migranter till barnkänsligt och könsanpassat stöd och rådgivning, erbjuda möjligheter för att kommunicera med konsulära representanter från ursprungslandet och tillgängliggöra relevant information, inklusive om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, passande skydd och assistans, alternativ och vägar för regelbunden migration, och möjligheter att återvända, på ett språk som personen i fråga förstår.”

När migranterna har anlänt på den valda destinationen så åtar sig de undertecknade länderna att:

”Förse nyanlända migranter med riktad, könsanpassad, barnkänslig, tillgänglig och omfattande information och juridisk vägledning om deras rättigheter och skyldigheter, inklusive om nationella och lokala lagar, arbets- och uppehållstillstånd, statusanpassningar, registrering hos myndigheter, åtkomst till rättsväsendet för att göra anmälningar om kränkningar av rättigheterna, samt tillgång till grundläggande tjänster.”

Migranterna är tydligen medborgare av en ny värld, i vilken alla länder måste hjälpa alla som har valt att resa till och bo där av vilken anledning som helst. Gränser må existera i teorin, men FN – som består av nästan alla regeringar i världen – arbetar hårt för att få dem att försvinna i praktiken.

Enligt avtalet måste det också vara möjligt för migranter att realisera ”fullt inkluderande och social sammanhållning” i sina nya länder (mål 16). Detta betyder bland annat att länderna måste:

”Främja ömsesidig respekt för kulturerna, traditionerna och sederna hos destinationssamhällena och hos migranterna genom att utbyta och implementera bästa praxis för integrationsmetoder, program och aktiviteter, inklusive sätt för att främja acceptans av mångfald och underlätta social tillhörighet och inkluderande.”

Alla kulturer är likvärdiga och måste respekteras likvärdigt. Detta betyder förmodligen att traditionen av kvinnlig könsstympning, som nästan alla somaliska kvinnor är med om i Somalia, måste erkännas i London och Paris som förtjänt av ”ömsesidig respekt” på samma sätt som det skulle vara i Mogadishu.

I avtalet räknar man också upp arbetet som staterna måste påbörja för att rätta sig efter migranternas behov. ”Nationella … policymål angående inkluderandet av migranter i samhällen, inklusive om arbetsmarknadsintegration, familjeåterförening, utbildning, icke-diskriminering och hälsa” bör utvecklas. Dessutom bör värdlandet underlätta ”åtkomsten till skäligt arbete och anställning för vilken de är mest kvalificerade, i enighet med lokal och nationell arbetsmarknadsefterfrågan och kompetensförsörjning.”

Med andra ord, nyanlända migranter i till exempel Europa bör ha samma, eller i alla fall mycket lika rättigheter till utbildning, arbetsmarknad och sjukvård som européer som har jobbat hårt och betalat skatt i ett halvt århundrade för att få tillgång till samma saker. Européerna kommer så klart behöva betala för allt detta med sina skattepengar.

Författarna av avtalet förväntar sig uppenbarligen inte att detta kommer tas särskilt väl emot av befolkningen. Ett avtal som förenklar massinvandring till främst västländer från resten av världen (det finns inte mycket migration att tala om i motsatt riktning) kan visa sig bli lite för mycket för folket i Väst. Avtalet signalerar därför tydligt att all motsättning mot agendan kommer att vara oacceptabel och att de undertecknande staterna kommer att arbeta för att skingra ”missvisande narrativ som genererar negativa uppfattningar av migranter.”

För att göra detta mål till en verklighet så åtar sig de undertecknande staterna först att:

”Främja självständig, objektiv och kvalitativ rapportering av mediekanaler, inklusive internetbaserad information, inklusive genom att göra medieanställda känsliga för och utbilda inom migrationsrelaterade frågor och terminologi, investera i etisk rapporteringsstandard och annonsering och sätta stopp för fördelning av offentliga medel eller materiellt stöd som på ett systematiskt sätt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och andra former av diskriminering mot migranter, i full respekt för pressfriheten.” (Mål 17)

Detta är Orwell på stereoider. Nästan alla FN:s medlemsstater kommer alltså att skriva under ett avtal där det står att mediekanaler som inte håller med om regeringens politik inte kommer att vara berättigade till statlig finansiering? Utöver detta så hävdar man att avtalet skrivs ”i full respekt för pressfriheten”, som om det skulle få en att faktiskt tro på det.

För det andra så åtar sig de undertecknande staterna att:

”… eliminera alla former av diskriminering, fördöma och motarbeta uttryck, handlingar och manifesteringar av rasism, rasdiskriminering, våld, främlingsfientlighet och relaterad intolerans mot alla migranter enligt den internationella människorättslagen.” (Mål 17)

Avtalet erbjuder passande nog inga definieringar av vad som utgör ”rasism” eller ”främlingsfientlighet” i detta sammanhang. Vad är till exempel ”relaterad intolerans”? Är kritik mot FN:s migrationspolitik till exempel ”intolerans”?

Ursprungligen hade alla FN:s medlemsstater, utöver USA, godkänt den färdigställda texten i avtalet och verkade redo att skriva under i december. Nyligen har dock flera stater meddelat att de drar sig ur avtalet.

I juli drog sig Ungern ur avtalet. Den ungerska utrikesministern Peter Szijjarto beskrev det som ”helt emot Ungerns säkerhetsintressen”, och tillade:

”Denna pakt utgör ett hot mot världen ur det aspekt att det skulle kunna inspirera miljoner [migranter]. Dess huvudpremiss är att migration är ett positivt och oundvikligt fenomen. Vi anser migration vara en negativ process som har extremt allvarliga säkerhetsimplikationer.”

I juli indikerade även Australien att man skulle dra sig ur avtalet, i alla fall i dess nuvarande form. Enligt inrikesminister Peter Dutton:

”Vi kommer inte skriva under ett avtal som offrar något när det gäller vår policy för gränsskydd… Vi kommer inte lämna över vår suveränitet – jag tänker inte låta icke-valda organ bestämma över oss, det australiensiska folket.”

I november meddelade både Tjeckien och Polen att de mycket troligtvis skulle dra sig ur avtalet och den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Litarovic skrev i ett uttalande att hon inte tänkte skriva under avtalet. ”Våra suveräna principer för att säkra våra gränser och kontrollera migrationsströmmarna är en stor prioritet för oss”, sa den polska premiärministern Mateusz Morawiecki.

Österrike meddelade också denna månad att man inte tänkte skriva under avtalet. ”Vi ser på en del av punkterna i migrationspakten med mycket kritiska ögon, såsom att man har blandat ihop skyddssökande med arbetskraftsinvandring”, sade den österrikiska förbundskanslern Sebastian Kurz.

EU kritiserade omedelbart Österrikes beslut. ”Vi beklagar beslutet som den österrikiska regeringen har tagit. Vi tror fortfarande att migration är en global utmaning där enbart globala lösningar och en global ansvarsfördelning kommer att ge resultat”, sa en anonym taleskvinna från EU-kommissionen.

Detta är förresten samma EU som tydligen ska ”slå till” mot migrationen. Om ni ”slår till” mot migrationen, varför skriver ni under avtal som kommer att underlätta det och göra det till en mänsklig rättighet?

Judith Bergman, krönikör, advokat och politisk analytiker, är en Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.



Kategorier:Världspolitik

Etiketter:, , ,

%d bloggare gillar detta: