Ängslighet, en svensk folksjukdom

Ängslighet, en svensk folksjukdom

8 NOVEMBER, 2018 11:50

http://katerinamagasin.se/angslighet-en-svensk-folksjukdom/?fbclid=IwAR3Rh3o0x73YdEJnYYDH_Cc-rpm5Ffy1vbt57ykPof1EKjBXWaRHyhNKwUg

Är det mörkret? Är det neutraliteten? Eller är det vädret? Luther? Fredsskadorna? Eller allt sammantaget? Något måste det i alla fall vara, det som skapat den omfattande och utbredda svenska folksjukdomen ängslighet. För ängsligt är det i Sverige, så in i helvete ängsligt. Artigt, fisförnämnt, fegt, tystlåtet, generat, stelt och oförlöst.

Jag älskar Sverige men det finns en mentalitet som faktiskt skadar landet och som verkar sitta likt en ingrodd vårta i själen hos 82 % av den röstberättigade befolkningen. Ängsligheten är en pest som trasar sönder samhället.

För några år sen var jag och fyra av mina barn på en charterresa i Egypten. När vi skulle resa hem gick vi förbi en souvenirbutik på flygplatsen och en av mina söner stannade upp vid något slags trädjur, en noshörning tror jag det var. Så fort han snuddade vid föremålet föll det isär. Det måste varit trasigt redan när han rörde vid det. Noshörningen ramlade i golvet. Jag tog upp den och ställde tillbaka den på hyllan, tänkte att det var rätt fräckt att låta trasiga föremål stå framme.

Vi skulle precis gå därifrån när butiksinnehavaren rusade fram och började skrika att jag måste betala, han nämnde ett hutlöst pris (misstänker att detta kunde varit riggat, en så kallad turistfälla ni vet, men det lär man aldrig få veta). Aldrig i livet, sa jag, era souvenirer måste ju tåla att man tar upp dem och tittar på dem, det är inte min pojke som haft sönder den! Jag tog ungarna och vände på klacken. Men gubben nöjde sig inte utan följde efter, ilsket tjattrandes på ett språk jag inte förstod. Jag sa till ungarna, nu fortsätter vi bara gå, till vår gate. Det löser sig.

Vi nådde gaten och satte oss bland de andra svenskarna som skulle flyga hem till Sverige, men det tog inte slut där. Butiksmannen hade mobiliserat en styrka av flera vakter i uniformer och med vapen. De omringade mig och barnen och krävde att få mitt pass. Jag skulle lagföras som tjuv. De var väldigt aggressiva. Min minsta son började gråta. Han blev livrädd. “Mamma, ska vi sättas i fängelse nu” snyftade han. Då, gott folk, for fan i denna mamma. Jag satte händerna i sidorna och sa med hög och klar röst: “Jag är turist här, jag är mamma till fem barn men jag är också journalist och ni ska inte tro att ni kan trakassera mig och min familj på det här sättet, jag tänker skriva om hur turister behandlas här i ert land! Vi kommer hit och spenderar pengar och så blir man bemött som en kriminell!”

Det satt många svenskar runtomkring, vi reste ju med svenskt charterbolag. De beväpnade männen fortsatte argumentera, hotfullt. Jag gav mig inte. Luften fylldes av anspänning. Jag tänkte inte hålla tyst! Till slut la sig flygbolagets personal i, “Madame, vi löser detta”. Vakterna ville inte ge sig. Det kom fler människor. Och samtidigt satt svenskarna runtom och följde dramat med stigande intresse. Jag såg hur några av medresenärerna skruvade på sig. Att se en fyrabarnsmamma stå och brösta upp sig och skrika på beväpnade vakter, well, det var väl en syn för gudarna! Någon muttrade “det är ju inte klokt”. Själv muttrade jag ju inte precis, jag tänkte att vill de ha en scen så ska de få en scen!

Men svenskarna var som drabbade av chock. Svenskarna såg ut att skämmas mest. Fick man verkligen bära sig åt på det här viset? Man ville inte ansluta sig i första taget. Svenskarna sonderade terrängen. Kunde riktigt höra hur resonemangen gick. “Vänta lite nu Lars, ska du verkligen lägga dig i? Det är ju inte vår angelägenhet. Bäst att avvakta lite. Ta det nu lugnt. Vi vet ju inte vad det handlar om…” Handen i byxfickan. Fingrar sluter sig, krampaktigt. “Nej för fan Gunilla, säg inget! Då kanske de tar våra pass också!”. (I rättvisans namn var det några modiga män som tidigare än flertalet visade sitt stöd.)

Efter många om och men var det till slut flera av de svenska resenärerna som slöt upp vid den ensamma mamman med sina fyra minderåriga ungar. Det uppstod flera upprörda diskussioner om hur turister behandlas. Men det tog sin modiga tid. Något pass lämnade jag minsann inte ifrån mig och butiksgubben fick inte ett rött öre. Jag var redo att gå i döden för mina barn och för att försvara oss mot orättfärdiga krav. Men jag glömmer aldrig de trevande blickarna, den obekväma stämningen, de stela osäkra ansiktsuttrycken hos mina medpassagerare. Ängsligheten. Den scenen skulle kunna sammanfatta så mycket av det som gjort att vi sitter där vi sitter i Sverige idag.

“Vänta lite nu Per, ska du verkligen lägga dig i? Det är ju inte vår angelägenhet. Bäst att avvakta lite. Ta det nu lugnt. Vi vet ju inte vad det handlar om… vi lägger oss inte i… vi sitter still i båten…”

Jag ska villigt erkänna att det inte alltid är det bästa att fäkta, gapa och strida. Många aggressioner hade säkert kunna undvikits om vi människor agerade med förnuft, om vi tog några djupa andetag innan vi gick till attack. Men det måste finnas något slags balans även i hur länge man stillatigande kan se på när saker går åt helvete. Det måste finnas en bortre gräns i hur länge man kan vara försiktig och ängslig och skrapa med fötterna istället för att slå näven i bordet och ryta “nu får det vara nog”!

Jag tänker på hur illa Sverige far just nu. Dagligen våld, tortyrliknande misshandel, skadade djur, stölder, skjutningar, mord, kidnappningar, människorov, hot, otrygghet… för att inte tala om samhällskroppen som är sjuk, med brist på vårdplatser och fängelseplatser, med utarmad polis, med dysfunktionella skolor och ungdomsförbund som infekterats av extremister. Alla dessa våldtagna tjejer och kvinnor. Alla dessa misshandlade och rånade gamlingar och småbarn som lever i skräck. De har väl släkt? Familjer?

Varför accepterar svensken att hans anhöriga rånas, misshandlas och våldtas? Varför accepterar man att politikerna fortsätter att ljuga om tillståndet i landet? Varför accepterar man övergrepp och maktmissbruk? Varför accepterar man att den höga skatt man betalar slösas på bistånd till diktaturer, bara för att nämna en av alla de skevheter som tillåts pågå?

Jag känner mig hopplös för jag tycker jag skriver samma saker hela tiden, jag försöker skapa medvetande och väcka människor ur deras ängslighetskoma, mitt jobb som författare är att med ordens hjälp försöka påverka så att vi får till stånd en förändring.

Men ensam kan jag inte vinna någon strid. Jag skriver och jag kämpar och jag viftar med röd flagg, jag är inte ett dugg ängslig nånstans, lika lite som jag var där på den egyptiska flygplatsen, jag struntar i mig själv och hur det går för mig för brakar allt samman ännu mer så kommer jag ändå inte ha något samhälle att leva lugnt och bekvämt i.

Därför vill jag idag säga: Ängsligheten, denna förödande svenska folksjukdom, måste börja kureras. Den måste börja motarbetas. Jag har några tips. Det finns ett bra sätt, och det är att dagligen försöka ta kliv utanför den zon där du känner dig bekväm. Har du något på hjärtat som tynger dig och som oroar dig, låt det komma ut! Får du mothugg (av andra ängsliga) så utmana dem, stå på dig. Lita på din magkänsla, den talar om för dig att du har rätt. Att din oro är berättigad. Våga kämpa mot ängsligheten. Som den är nu är den inte hälsosam. Den förstör allt i dess väg likt tung kvävande brandrök som dödar utan att göra något väsen av sig.

Och när det gäller mångfald – varför inte inspireras av den omhuldade, ständigt hyllade mångkulturen? Våga testa färgsprakande mångfald i dina känslor och reaktioner.
Lite äkta mångkulturell vrede är exakt vad svensken skulle behöva uppvisa nu. Till exempel genom att bära ut de sandlådebråkande klåpare till politiker ut från Rosenbad och slänga dem i Strömmen.

Katerina Janouch



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:,

1 svar

  1. Fantastiskt bra skrivet.
    Det bästa jag läst på väldigt länge om den svenska ängsligheten som lamslår samhället idag.
    Rebloggar detta på micaelsblogspot

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: