Grigorij Rasputin – EN STRANNIK

Grigorij Rasputin ansågs kunna hela människor och kallades strannik.   Han levde på gåvor från rika bönder. Hans fru skötte gården när han var borta på någon pilgrimsfärd. Han hade tre barn som föddes i slutet på 1800-talet. Rasputin fick rykte om sig att vara troshelare.

När han anlände till Petersburg startade en verksamhet som drog till sig människor med böneskrifter, mest kvinnor som trodde på budskapet att ju mer man syndar, så blir nåden desto större.

I början av 1914 bildades en inflytelserik salong i St. Petersburg, i den våning där munken från Pokrovskoje bodde. Dit kom en ström  av olika människor, huvudsakligen kvinnor. De kom för att överlämna böneskrifter  och gåvor till Rasputin och för att han skulle bota deras olika åkommor.

”Vintern 1914 kom en vacker ung kvinna hem till Rasputin, Zjukovskaja.

Hon hade besökt piskarnas hemliga möten. Muzjiken Rasputin och hans kusliga rykte lämnade henne ingen ro.

”Jag har gjort allt för att varna er, nu tvår jag mina händer”, sa en vän till henne. Rasputin bodde på Anglijskij Prospekt 3 vid denna tid, där han  tog emot besökare.

-Jag lät ingen tid gå förlorad utan ringde med detsamma. Av en slump var det inte upptaget. Jag hörde en hes röst – Ja, vem är det . . .

Jag frågade med en aning darr på rösten:

– Är det fader Grigorij? Det här är en ung dam. Jag har hört mycket om er. Jag är inte härifrån och jag vill gärna träffa er innan jag far.

Mindre ån en timme senare gick hon in i porten till ett enormt grått hus. Nere i vestibulen stod två uppstoppade djur bredvid varandra, en björn och en varg. Hissen stannade högst uppe. Dörren öppnades av en kortväxt fyllig kvinna i vit huvudduk, (Laptinskaja).  Hennes gråa ögon, som låg vitt isär, såg ovänligt på mig, hon sa: Har ni tid? Ja. Kom in då.

En dörr i hallen öppnades och Rasputin kom skyndsamt på något vis inskuttande med hasande tofflor. Han var kraftigt byggd med ovanligt breda axlar, klädd i en violett silkesskjorta med rött skärp, engelska randiga byxor, och rutiga tofflor med nedvikta sidor. Huden var mörk och rynkig. Håret var vårdslöst kammat med mittbena, och ganska långt, skägget var också liksom håret mörkbrunt.

Han gick fram till mig, tog min hand och lutade sig mot mig. Jag såg en bred, av koppärr vanställd näsa, och sedan såg hans ögon stint in i mina,

de var små, ljusa och låg djupt, dolda av rynkor. Det högra ögat hade en liten gul knuta. Ur ögonen strömmade en oklar, obehaglig och våldsam makt. Blicken var fast¸ han blinkade mycket sällan med ögonen, denna orörliga magnetiserande blick gjorde mig plötsligt  förlägen. Hans blick kunde klä av en kvinna inpå bara kroppen.

-Ta in henne i mitt särskilda rum sade Rasputin lågt och pekade på mig.

Jag leddes genom hallen, förbi en stängd dörr bakom vilken man kunde höra lågmälda röster, det rum där hans beundrarinnor brukade församlas och vidare in i ett smalt rum med ett enda fönster. När jag blivit ensam såg jag mig om: vid väggen invid dörren stod en säng med en färggrann silkeslen trasmatta över kuddar som bankats höga, bredvid en lavoar med handfat. Intill denna stod ett skrivbord framför fönstret. Det fanns ingen ikon i hörnet (som det förväntas i Ryssland), framför fönstret stod ett skrivbord. Mitt på bordet låg ett stort fickur (en behandling av munken fick ta högst 20 min). I fönstret fanns ett stort foto av Isaakskatedralens altare, och ett knippe mångfärgade band. Jag drog mig nu till minnes en av ’gudsmänniskornas’(piskarnas) boningar i utkanten av Kiev; där fanns det inte heller någon ikon i hörnet men den ’Icke Av Människor Skapade Frälsaren” stod i fönstret, och det hängde band också på Honom.

Han sköt stolen närmre och satte sig mittemot mig, med mina ben mellan sina knän. Med kvinnoben som klämdes fast mellan hans knän inleddes hans förförande (som många kvinnor sagt) som i regel beledsagat av en monolog om syndandets andliga grundval.

”Tro inte de vanliga prästerna, de känner inte till hela hemligheten. Synd är människan given för att göra bot, och botgöring är en glädje för själen, lika väl som en styrka för kroppen, förstår du? Ack lilla hjärtat ( som han brukade säga) du min honungshumla . . . man måste förstå synden rätt.

Utan synd finns inget liv, för att det inte finns någon botgöring och utan

botgöring finns ingen glädje. Vill du jag ska visa dig synden? Fasta den första veckan som kommer, och kom till mig efter nattvarden, när du har paradiset i din själ. Då ska jag visa dig vad synd är.” Det var horribelt att höra på och skoningslös fruktan fyllde mig när jag såg på dessa pupiller, nästan helt dolda. Sedan öppnade han ögonen för fullt, och han såg på mig med en vänlig blick och frågade lågt:

’Varför ser du så på mig, min lilla humla? Han lutade sig då över mig och kysste mig med kall högtidlighet, som en munk.”

Därefter gick Zjukovskaja, uppenbarligen lite besviken över de vänliga, men lidelsefria avskedsorden. ”Se nu bara till att ni snart kommer igen. Både denna gång och sen, hävdar Zjukovskaja, ”hände det ingenting”,

Vi får tro henne.

Rasputin tog henne till en ’salong’ som hon lämnat utförliga anteckningar om. Allt som allt var det omkring tio damer. Längst bort vid ett avlägset hörn av bordet satt en ung man i jackett, med mulen uppsyn och verkade bekymra sig över något. Bredvid honom, bakåtlutad mot stolsryggen, satt en mycket ung gravid dam i utanpåblus. Hennes stora blå ögon såg ömt på Rasputin. Det var makarna Pistohlkors. Under de följande åren såg jag emellertid aldrig mer mannen Pistohlkors hemma hos Rasputin, bara hans fru Sana. Bredvid Sana satt Ljubov Golovina, vars bleka åldrade ansikte jag genast tyckte mycket om.

 

Hon fick också träffa Anna Vyrubova, ”Jag såg med nyfikenhet på henne.

En högväxt fyllig blondin, på något vis klädd alltför understruket enkelt och till och med smaklöst, med oskönt ansikte och klarröd känslosam mun och onaturligt glänsande stora blå ögon. Uttrycket i hennes ansikte

skiftade hela tiden – det var på något sätt undanglidande, tvetydigt och bedrägligt, en dold vällust eller någon slags omättlig oro ersattes med en nästan asketisk stränghet. Ett sådant ansikte som hennes har jag aldrig mer sett i detta livet, jag måste säga att det gjorde ett outplånligt intryck på mig.”  (Edvard Radzinskij: Rasputin – Rysslands svarte eminens)

Samtida röster om Rasputin

Den ryska pressen:” Hur är det möjligt? Hur har en sådan eländig äventyrare kunnat göra Ryssland till åtlöje och det så länge? Är det inte ofattbart att den ryska kyrkan, aristokratin och ministrarna har krälat i stoftet inför denna usla skurk?

Franske ambassadören: ”Hans korruption, fylleorgier, liderliga utsvävningar och intriger, det skamliga i hans relationer till samhällets toppar och kyrkans män…” Hur var det möjligt?”

Svaret  finner du i ovanstående artikel.


Vad ska vi då säga? Ska vi förbliva i synden, för att nåden skall bli så mycket större? Bort det! Vi som har dött från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den? 
(Rom. 6:1)                                



Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: