Låt mig förklara varför det inte är valfusk hos myndigheten eller rösträkningsprocessen som orsakade Sverigedemokraternas måttliga valframgång. För det första, partiet ligger i mittenfåran och vill likna de vanliga partierna. För det andra, som en del kloka bedömare påpekar, medelvärdena hos status.st visar något om verkligheten.

 

Internetsidan http://www.status.st är den sida som sedan drygt tio år lägger samman samtliga opinionsmätningar och räknar ut medelvärden för Sverigedemokraterna månad för månad. Medelvärdena visar att SD sjönk från toppnoteringen 22,9 procent i juni till 18,8 procent i september. De enskilda mätningarna spretar dock mycket, då som bekant varje mätinstitut använder helt olika urvalsmetoder.

 

Under valkvällen, kort efter att vallokalerna stängt och rösträkningen pågått en stund, blev det alltså ett stort hallabaloo när Valmyndighetens sida kraschade. Dagarna efter bestred delar av allmänheten valresultatets äkthet och pekade på att när Valmyndighetens sida så småningom kom igång hade SD:s resultat gått ned betydligt.

 

Orsaken till att resultaten förändrade sig kraftigt under tiden sidan låg nere är dock att som i alla tidigare val så blir små lantliga, oftast norrländska och småländska, valdistrikt färdigräknade mycket snabbt, medan de stora distrikten i till exempel Stockholm tar längre tid och redovisas senare.

 

Därför brukar varje valvaka resultera i att nybörjare hemma i tv-sofforna jublar redan halv nio på kvällen, liksom partipolitrukerna på de stora valvakorna i TV om just deras siffror visar en uppgång. Det brukar inte hjälpa att tv-kommentatorerna påpekar att det just handlar om enstaka små distrikt som är de första inrapporterade och 99 procent av distrikten återstår att räkna.

Därför bröts SD:s framgångar

Sverigedemokraterna må ha haft medvind i år, men i somras beslutade de sig för att sitta still och vara nöjda, baserat på att enskilda opinionsmätningar gav dem mycket höga siffror. Man kan konstatera att deras strategi blev att egentligen inte göra några utspel alls. De lanserade en infantil profil med de rosa texterna på sina valaffischer och alla digitala kommunikationskanaler. Ett par, tre exempel på budskap textade i samma typsnitt som man använder i klassiska barnprogram i tv, var ”Ordning och reda”, ”I Sverige håller vi samman”, ”Heja Jimmie” och liknande trams.

Trycksakerna som sändes till hushållen och delades ut i valstugorna var precis samma intetsägande strunt. Informationen höll blott en övergripande ton och givetvis var det tunt, för att inte säga obefintligt, med kommunala valfrågor. Sverigedemokraternas ledning betror nämligen inte sina lokala företrädare att arbeta med lokala brännande frågor i särskilt hög grad.

Från 2007 och framåt anvisade man exempelvis sina kommunpolitiker att skriva motioner om att kommunen skulle skaffa en vänort i Israel, medan motstånd mot framtida tågtunnelprojekt sågs som olämpligt att fördjupa sig i. Lokala kandidater profileras sällan, istället är det stjärnan Jimmie som marknadsförs likt en artist på svensktoppen.

SD hade den här valrörelsen till och med köpt dyraste reklamplats i innerstäderna, där reklambolagen hängde upp SD-affischer som såg ut som hämtade ur Elloskatalogen. Jag syftar på de välredigerade foton på Henrik Vinge, Jimmie Åkesson och de fullständigt okända unga damer, vad de nu heter, som av elaka tungor pekas ut som deras älskarinnor eller exflickvänner. Varför hade SD inga affischer på den ekonomiskpolitiske talesmannen Oscar Sjöstedt eller andra relevanta karaktärer?

Vann Expo valet?

Kort före valet detonerade Expos bomb beträffande riksdagsledamoten Stefan Jakobssons horeri och taxiräkningar. Det är klart att många väljare då tröttnade på Sverigedemokraternas tramsande. Statsminister Löfven satt ju dessutom i flera debatter och intervjuer och med trygg stämma påpekade att regeringen lagt om migrationspolitiken.

Till det kommer besvärande saker som Jörgen Fogelklou-affären i Göteborg, de uteslutna ”nazisterna” runt om i landet och några småtjuvar man funnit i nästan varje kommun. Rent politiskt gjorde SD väldigt få riktiga politiska ställningstaganden och utspel under valrörelsen.

Sammantaget var det inte så svårt för sossar i villa som allvarligt övervägt att rösta på Sverigedemokraterna för första gången, att till sist överge den idén. Inte alla, förstås.

De flesta väljare resonerar inte som så att det är ett ödesval där man måste bortse från SD:s många allvarliga brister och djupgående liberalisering. Väljarnas bevekelsegrund för att pröva ett annat parti som SD grundas på att man söker något som är bättre än de andra riksdagspartierna, inte ett parti som är mer korrupt eller klantigare skött. Säkerligen är väljarna vidsynta och någon total nolltolerans för dumheter finns inte, men det finns förstås gränser.

Köpta invandrarröster avgjorde

Att det svenska valsystemet är föråldrat och riggat håller jag fullständigt med om. Utländska observatörer framhåller återigen omfattande brister, men redan 2009 påpekade den danske EU-parlamentarikern Morten Messerschmidt allvarliga problem och föreslog samtidigt att val­observatörer skulle sändas till Sverige, vilket fick medhåll från både danska och svenska statsvetare.

Att det dessutom framkommit i media att partier så lätt kan köpa tiotusentals invandrarröster i en storstadskommun torde leda till än hårdare kritik. Partierna lägger mer tid och energi i tävlan om invandrarväljarna än de etniskt svenska väljarna.

Praktiskt taget alla invandrare från tredje världen har kommunal rösträtt i Sverige, de behöver inte ens vara medborgare och blir hela tiden fler och fler. För att få deras röster använder man både kommunalt anställda ”demokratiambassadörer”, batikhäxor inom kommunförvaltningen, såväl som i de statliga myndigheternas lokala kontor och andra nätverk inom föreningsliv och religiösa samfund.

I SVT:s Uppdrag Granskning framgick tydligt hur en ”demokratiambassadör” eller ”valguide” anställd av Sollentuna kommun samtidigt var representant för moskén och ville sälja muslimernas röster till Moderaterna i utbyte mot bygglov för en ny moské.

Kommunpolitikerna lovar runt om i landet att bygga moskéer, bidra till kyrkor, dagis, nya bostäder och höja bidrag. På olika vägar delges invandrarna i allmänhet eller specifika etniska grupper att det är ett löfte till just dem. I invandrartäta valdistrikt i östra Göteborg steg valdeltagandet med upp till tio procentenheter.

Över en halv miljon utländska medborgare röstar

Det må ha funnits enskilda fel och lokala sabotageaktioner under valdagen, men det verkligt stora valfusket heter dock massinvandring.

Utomeuropeiska medborgare har rösträtt till kommun- och landstingsval efter endast tre års folkbokföring i Sverige. Statistiska Centralbyrån har meddelat att i röstlängderna återfinns i årets val inte mindre än runt 578 000 utländska medborgare. Om dessa förvärvar medborgarskap innan nästa val kommer de att ha en kraftig påverkan på valresultatet.

Redan i årets val har detta märkts av. Endast svenska medborgare får rösta i riksdagsvalet, och dessa har blivit 98 000 fler sedan 2014 års riksdagsval. Eftersom den svenska delen av befolkningen inte ökar, utan snarare minskar på grund av lågt barnafödande, är detta tillskott nästan uteslutande ett resultat av invandringen.

För varje väljare Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet förlorar till Sverigedemokraterna eller borgerliga partier, så ersätts de med råge av nya väljare från tredje världen. Socialdemokraterna fick hela 53 procent och Vänsterpartiet 18 procent i Albydalens valdistrikt i den invandrartäta delen av Botkyrka kommun, i vissa valdistrikt i Fittja i samma kommun fick S hela 54 procent.

I vallokalen Rinkebystråket fick S förkrossande majoritet med 70 procent, trots lågt valdeltagande på 57 procent. Tillsammans med V blir det 84 procent av rösterna. Man vet vilken hand som föder en. Dessa invandrare är helt enkelt sossarnas röstboskap.