Häxan

NIKOLAI GOGOL (1809-1852) VAR EN AV DE STORA RYSKA FÖRFATTARNA. VEM KOMMER INTE I HÅG DÖDA SJÄLAR OCH KAPPAN? HÄR FÖLJER EN LILLRYSK* NOVELL AV HONOM I FÖRKORTAD  FORM. ORIGINALNAMNET ÄR Vij. FRÅN RYSKAN AV ELLEN RYDELIUS, REVIDERAD AV STAFFAN DAHL 1961. ADAPTERAD AV TOBY JOHANSEN OFSTAD 2018. STOR TEXT.

*(UKRAINSK)

”Det gick ett rykte om att dottern till en av de rikaste kosacklöjtnanterna vilkens gård låg ungefär femtio verst från Kiev, en dag hade kommit hem från en promenad så sönderslagen och knappast orkat släpa sig till fäderneshemmet. Nu låg hon för döden och i dödsbädden hade hon sagt att en av seminaristerna i Kiev, Choma Brut, skulle läsa böner för henne vid hennes dödsbädd och tre nätter i sträck efter hennes död. Det var självaste rektorn som kallade in honom på sitt rum och meddelade att han utan ringaste dröjsmål skulle skynda iväg och att den berömde löjtnanten hade skickat häst och vagn för att hämta honom. Filosofen** genomfors av en oförklarlig känsla som han inte kunde göra sig reda för. En dunkel aning sade honom att något obehagligt väntade honom. Utan att själv veta varför förklarade han att han inte ville fara.

**Prästseminariet i Kiev hade fyra klasser: teologer, filosofer, grammatiker, retoriker.

Hör nu dominus Choma! sade rektorn. Ska du resa eller inte. Jag säger dig bara att om du börjar krångla och resonera, så ska jag piska din rygg och angränsande kroppsdelar med färskt björkris så att du kan spara in ett bastubesök.

Filosofen, Choma Brut, kliade sig lätt bakom örat och gick ut ur rummet utan att svara ett ord. Men han tänkte vid första lämpliga tillfälle att förlita sig på sina ben. Fundersam gick han nerför den branta trappan som ledde till den med popplar planterade gården och stannade till ett ögonblick. Han hörde mycket tydligt rektorn som gav order åt sin förvaltare och ytterligare någon annan, troligen  ett av buden från löjtnanten.

-Tacka husbonden så mycket för grynen och och äggen,sade rektorn och säg att så snart böckerna som han skrivit om, blir färdiga, ska jag genast skicka dem. Jag har redan gett dem tilll skrivaren att kopiera. Och glöm inte, min vän, att framföra till din husbonde att jag vet att de har god fisk på gården, framför allt stör. Kanske han vid något tillfälle vill skicka mig litet fisk, här på torget är den så dyr och dålig. Och du Javtúch, skall ge pojkarna en stop var. Och bind fast filosofen, annars smiter han.

En sån ful fisk! tänkte filosofen. Han genomskådade mig, den slíngerbulten!

Han gick nerför trappan och fick syn på en vagn som man först kunde ha tagit för ett spannmålsmagasin på hjul. Den var faktiskt lika djup som en ugn där man bränner tegel. Det var ett sådant fordon som är vanligt i Kraków och som judarna använder när de far kring med sina varor till varje stad där deras näsor vädrar en marknad. Sex friska och kraftiga men ålderstigna kosacker väntade på honom. Deras långa bondrockar av fint kläde, som var prydda med tofsar, visade att de tillhörde en rätt rik och ansedd godsägare. Några små ärr i deras ansikten skvallrade om att de en gång inte utan ära deltagit i krig.

Vad ska jag göra? ingen undgår sitt öde! tänkte filosofen för sig själv. Högt sade han vänd till kosackerna:

God dag, kamrater! Goddag herr filosof! svarade några  kosacker.

-Jaså jag ska sitta tillsammans med er. En sådan fin vagn! fortfor han medan  han klättrade upp. Här behöver man bara leja musikanter så kunde vi dansa.

Ja, nog är det ett rymligt åkdon, sade en av kosackerna.

Choma slog sig ned på kuskbocken bredvid kusken, som bundit en trasa om huvudet om huvudet som han redan hunnit lämna på gårdsgillet. De andra fem kröp upp tillsammans med filosofen i vagnens djup och lade sig på de säckar, som var fyllda med diverse varor som inköpts i staden.

-Det skulle vara intressant att veta, sade Choma Brut, hur många hästar som behövdes om man lastade den här vagnen full med salt eller  järnstänger.

Ja, sade kosacken som satt på kuskbocken, det skulle nog behövas en hel mängd. Efter ett så tillfredställande svar ansåg sig kosacken ha rätt att tiga hela vägen.

Filosofen hade lust att få veta något närmare om den där löjtnanten, och hurdan han var, Och vad man visste om hans dotter som hade kommit hem på ett så märkvärdigt sätt och som nu låg för döden och vilkens historia nu var förknippad med hans egen, hur livet gick och vad som förekom i huset. Han började fråga dem men kosackerna var tydligen också filosofer, ty de svarade endast med tystnad.

Men en av dem vände sig till kamraten på kuskbocken med en kort tillsägelse: -passa på, Kosack Overko, din gamla fårskalle, när vi kommer krogen vid Tjuchrajlovovägen. Glöm då inte att stanna och väcka mig då och de andra pojkarna med om vi skulle råka somna.

Och så insomnade han ljudligt. Förmaningarna var förresten alldeles onödiga då alla så snart jättevagnen närmade sig Tjuchrajlovovägen med en röst ropade –Stopp! dessutom var Overkos hästar redan så vana att de stannade av sig själva framför varje krog.

Trots att det var en het julidag steg alla ur vagnen och gick in i det låga smutsiga lilla rum där den judiske krogvärden med alla tecken till glädje störtade fram för att ta emot sina gamla vänner.

Juden tog fram några fläskkorvar som han haft under rockskörtet och lade dem på bordet varefter han genast vände sig bort från denna i Talmud förbjudna mat. Alla slog sig ner vid bordet, och ett lerkrus dök uppfraför varje gäst. Filosofen Choma  måste också delta i det allmänna kalaset. En som hette Dorosj hade plötsligt blivit mycket nyfiken, han vände sig oupphörligt tll Choma med frågor: – Jag skulle gärna vilja veta vad ni får lära er på seminariet. Är det samma som diakonen läser i kyrkan eller är det något annat?

Fråga inte! sade en släpig röst, låt det vara som det är. Gud vet vad som behövs. Gud vet allt.

Slutligen kom de till den stora byn som tillhörde löjtnanten. Det var redan långt efter midnatt. Himlen var mörk och små stjärnor glimtade fram. Man såg inte ett ljus i en enda stuga. Så körde de in på gården och hälsades av hundskall. Ett av husen, som låg mitt framför porten tycktes vara löjtnantens bostad. Vagnen stannade framför ett litet skjul, och våra resenärer gick in och lade sig för att sova. Men filosofen ville gärna ta herrskapets hus i betraktande först, men hur mycket han än spärrade upp ögonen kunde inte urskilja någonting tydligt. I stället för huset tyckte han sig se en björn, och skorstenen förvandlade sig rektorn. Då slog filosofen ifrån sig med handen och gick och lade sig.

När han vaknade rådde det uppståndelse i hela huset. Unga fröken hade dött under natten. Tjänare sprang brådskande av och an, några gummor satt och grät och en massa nyfikna tittade genom staketet in på herrskapets gård som om de hoppats få se någonting.

Filosofen började nu i lugn och ro beskåda de platser som han inte kunnat se på natten.

Ett sådant härligt ställe! sade filosofen. Här kunde man bo, fiska i Dnjepr och i dammen, jaga småtrapp och kronsnäppa med nät eller bössa. Han lade märke till en liten en liten gångstig utanför staketet aom var alldeles dold under yvigt stäppgräs. Han kände plötsligt en ganska kraftig arm på sin skuldra. -Du tänker väl inte rymma?

Bakom honom stod samme gamle kosack som hade klagat över sina föräldrars död och sin egen ensamhet. -Hör här, Herrn har kallat på dig och väntar inne i kammaren.

Ja, kom då, jag ska med nöje gå in till honom, sade filosofen och följde kosacken. Löjtnanten, som redan var en mycket gammal man med gråa mustascher och ett utryck av dyster sorg, som satt vid bordet i kammaren med huvudet stött i händerna kunde väl vara omkring femtio år, men den djupa smärtan i hans ansikte och den bleka färgen visade att hans hjärta blivit krossat plötsligt, på ett ögonblick, och att all hans forna munterhet och bullrande glädje hade försvunnit för alltid. När Choma kom in tillsammans med den gamle kosacken tog löjtnanten bort ena handen och nickade lätt vid deras djupa bugningar. -Vad är du för en? Vad har du för yrke och varifrån kommer du, min unge man?

-Jag är seminarist, filisof och heter Choma Brut.

Gubben satt tyst en stund, försjunken i tankar.

-Hur blev du bekant med min dotter?

Jag känner henne inte ers nåd jag försäkrar att jag inte kände henne! Jag har aldrig haft något med fina fröknar att göra så länge jag levat på jorden. Gud bevare mig för det, för att inte säga något opassande.

-Men varför ville hon då att just du skulle läsa bönerna?

Filosofen ryckte på axlarna.

Hon hade sagt: – ”låt ingen läsa över mig, snälla pappa, men skicka genast bud till Kievs seminarium och och hämta seminaristen Choma Brut. Låt honom be i tre nätter för min syndiga själ. Han vet . . .” Men vad han visste fick jag aldrig höra. Så snart hon sagt de orden gav hon upp andan. Du är väl känd för ditt gudfruktiga liv och dina goda gärningar och hon hade kanske hört talas om dig.

-Du måste redan denna dag börja ditt uppdrag.

Jag skulle vilja säga ers nåd – Var man som läser den Heliga Skrift kan naturligtvis göra detta. Men vore det inte mer passande att kalla hit diakonen eller åtminstone en försångare . . .  De är förståndiga människor som vet vad som fordras. Men jag – jag har ingen vidare röst och det är inte mycket med mig förresten! Och jag ser ju ingenting ut för världen heller.

-Jag måste göra som min lilla älskling bestämde på sin dödsbädd. Och när du har vakat och bett ordentligt för henne tre nätter från idag räknat, ska du få din belöning.

-Följ med mig, sade löjtnanten. De gick ut i förstugan. Löjtnanten öppnade dörren till en annan kammare som låg mitt emot den första.

Hela golvet var täckt med rött kinesiskt tyg. Där låg den döda flickan på ett högt bord på ett blått sammetstäcke, kantat med guldbård och tofsar. Vid huvudgärden och fötterna stod höga vaxljus, omvirade med olvon och spred sitt matta sken som fördunklades av det strålande dagsljuset. Den dödas ansikte skymdes av den otröstlige fadern. Filosofen greps av förundran över de ord han nu fick höra;

-Min älskade dotter, jag sörjer över inte att du lämnat denna värld i blomman av din ålder, till min sorg och förtvivlan. Han grät en hel flod med tårar.

Löjtnanten vände sig om och anvisade honom en plats vid den dödas huvudgärd framför en liten läspulpet på vilken det låg böcker. Tre nätter ska jag väl arbeta mig igenom på något sätt, tänkte filosofen, och till belöning kommer herrn att stoppa mina fickor fulla med äkta guldmynt. Han märkte att löjtnanten hade gått ut.

Han kastade en blick på den döda. Framför honom låg den skönaste kvinna som någonsin levat på jorden. Läpparna var röda som rubiner, men ändå tyckte han sig i hennes drag skymta något otäckt som borrade sig in i hans själ. Plötsligt lyste ansiktet upp.

Det är en häxa! skrek han för sig själv.

När solen började sänka sig bar man den döda till kyrkan. Filosofen  stödde den svarta kistan med ena axeln och kände i axeln en isande kyla. Löjtnanten gick själv framför och höll med högra armen i ena sidan den dödas trånga boning. Kyrkan var av svartnat trä, här och var bevuxen av grön mossa, och hade tre konformiga torn. Den hade ett ödsligt läge nästan i utkanten av byn. Det märktes att det var länge sedan det firats någon gudstjänst i den. Man ställde kistan mitt i kyrkan framför altaret. Löjtnanden gav tjänarna en befallning att sätta fram en god måtid åt filosofen och efter maten följa honom till kyrkan. När de som burit kistan kom till köket tryckte de allesammans händerna mot ugnen, vilket lillryssarna alltid gör då de sett ett lik.

Utanför köket satt de alla i en ring.

Men sedan fick en som hette Spirid talan. -Om det var han som hade förgapat sig i fröken eller hon som förhäxat honom är inte gott att säga. Men pojken blev alldeles förstörd, en riktig käring. Kanske Gud vet vad det var med honom, det passar sig inte att tala om det.

-Det är sant!

-Och nu, herr Choma, är det tid för oss att gå till den döda, sade den gråhårige kosacken vänd till filosofen.

Denne kände i hemlighet en växlande ängslan då de närmade sig kyrkan. Kosackerna låste på löjtnantens order in honom där. Filosofen var nu ensam. Till en början gäspade han, sedan sträckte han på sig, blåste i båda händerna för att slutligen titta sig omkring. Mitt på golvet stod den svarta kistan. Vaxljusen brann framför den avlidna.

-Vad har jag att vara rädd för, utbrast Choma. Han gick fram till kistan och såg med skygghet in i den dödas ansikte. Hon var bäde hemsk och strålande. Han kunde inte låta bli att darra men sade: -Nu ska vi läsa!

Den dödas ansikte var i sanning kusligt. Han gick skyndsamt bort till koret, slog upp bönboken och läste. Han tänkte, tänk om hon reser sig upp! Men dödststystnaden forfor. Det är något hemskt med en kyrka upplyst av vaxljus nattetid, med en död kropp och inte en levande själ!

Han sade sig — tänk om hon reser sig, tänk om hon stiger upp!

Men kistan rörde sig inte. Han lyfte på huvudet, han stirrade vilt framför sig och gnuggade ögonen. Det såg ut som om hon inte längre låg utan satt upp i sin kista. Han vände bort ögonen och riktade dem sedan åter med fasa mot kistan. Hon steg upp – och gick omkring i kyrkan med slutna ögon medan hon hela tiden trevade med händerna som om hon ville fånga någon. Hon gick rätt fram mot honom. I sin skräck ritade han en ring omkring sig, och med möda började han läsa böner och uttala besvärjelser som han lärt sig av en munk vilken hela sitt liv sett häxor och orena andar.

 

Hon stod alldeles invid ringen som han gjort omkring sig, men det märktes att hon inte hade kraft att stiga över den och hon hade blivit alldeles blå liksom en människa som redan varit död i flera dagar. Choma hade inte mod nog att betrakta henne. Hon var hemsk att skåda. Hon gnisslade med tänderna och öppnade sina döda ögon. Men då hon inte kunde se någonting vände hon sig med ett av raseri skälvande ansikte åt andra sidan och med utsträckta händer grep hon tag i varje pelare och trevade i varje hörn i sina försök att infånga Choma. Slutligen stannade hon, hötte med ett finger och lade sig i sin kista. Filosofen hade ännu inte haft tid att hämta sig, han såg med skräck på häxans trånga boning. Slutligen slet sig kistan plötsligt lös från sin från sin plats och började att visslande flyga omkring i hela kyrkan och genomkorsa luften i alla riktningar. Filosofen såg den nästan ovanför sitt huvud, men samtidigt märkte han att den inte kunde vidröra ringen som han dragit runt sig och han fördubblade sina besvärjelser. Kistan for med ett brak och dån ned mitt i kyrkan och förblev där orörlig. Liket reste sig åter ur den, blåblekt, nästan grönaktigt. Men i detta ögonblick hördes det avlägsna galandet av en tupp. Liket sjönk ned i kistan och smällde igen kistlocket.

Filosofen uppsökte sitt nattläger. Till slut tog tröttheten över hand och han sov ända till middagen. Efter middagen blev han snart obesvärad och nästam ensam åt han upp en ganska stor spädgris. På nyfikna frågor svarade han bara. -Ja, det hände en del konstiga saker. När det gällde Choma satt de mörka tankarna som spikar i huvudet på honom.

Se så, nu är det dags att gå herr seminarist, sade den gamle kosacken. Choma fördes återigen på samma sätt till kyrkan. De låste porten om honom. Ängslan började fylla hans bröst. Han såg bort mot kistan. Nu är det här inget underligt för mig. Det var bara hemskt första gången.

Han ställde sig hastigt i koret, ritade en ring omkring sig, läste några besvärjelser och började läsa bönerna med hög röst, fast besluten att inte lyfta blicken från boken och inte fästa blicken vid något annat.

Han vände blicken mot mot kistan. Hjärtat stelnade till is.

Den döda stod mitt framför honom alldeles invid ringen och spände sina slocknade grönaktiga ögon i honom. Seminaristen ryckte till och kände hur en iskyla spred sig genom alla hans lemmar. Han sänkte ögonen mot boken  osh började läsa sina böner och besvärjelser med ännu högre röst… Den döda gnisslade åter med tänderna och fäktade med armarna för att gripa honom. Men när han sneglade åt det håll där hon stod, märkte han att hon inte sträckte armarna mot den plats där han befann sig. Det var tydligt att hon inte kunde se honom. Hon började mumla något och uttala hemska ord med sina döda läppar. Vad orden betydde kunde han inte förstå, endast att de innebar något hemskt och hotfullt. Till sin fasa förstod filosofen att hon mumlade besvärjelser.

Orden drev upp en stormvind som ven genom kyrkan och man hörde buller liksom av en mängd flygande vingar. Han hörde hur vingarna slog mot kyrkfönstens glasrutor och järnramar och hur någon under gälla skrik skrapade som med klor på järnet och hur en väldig kraft dånade mot dörren och försökte slå in den. Hans hjärta bultade hela tiden. Han knep ihop ögonen och läste oupphörligt böner. Slutligen hördes ett gällt rop på avstånd. Det var tuppens avlägsna galande. Den utpinade filosofen slutade läsa och drog djupt efter andan. Han tömde ett glas vatten, strök sig över huvudet och sade:

-Det finns mycket otyg här i världen, knytt som oknytt, det händer sådana hemska ting att… Han slog ifrån sig med handen.

När han kom till gården sade en kvinna: Du har ju blivit alldeles gråhårig!

Hans hår hade vitnat. Choma Brut hängde med huvudet och försjönk i tankar. Jag ska gå till herrn och förklara att jag inte längre vill läsa böner för den döda. Jag ska be att han skickar mig tillbaka till Kiev. Fylld av dessa tankar begav han sig till herrgården.

-God dag, Choma, sade löjtnanten när han fick se filosofen som stod i dörröppningen med mössan i hand. Nå, hur går det, står allt väl till? Är allt i sin ordning?

Ordning, jo jag tackar! Det är sådant otyg i kyrkan att man bara vill ta sin mössa och lägga benen på ryggen.

-Vad menar du? Löjtnanten hade infallna kinder och hade säkert inte ätit på flera dagar. -Jo, er dotter, herre, hon är nog av alla tecken att döma av förnäm härkomst, det kan ingen förneka, men, med förlov sagt, Gud vare hennes själ nådig . . .

Vad är det med min dotter?

-Hon har förskrivit sig åt djävulen. Det sker sådana fasansfulla ting att det inte hjälper att läsa böner.

-Du ska läsa! Och därmed punkt. Det var inte utan orsak som hon kallade på dig, hon var orolig för sin själ, min stackars duva, och ville fördriva alla onda tankar med böner.

-Jag är i ert våld, herre, men jag förmår inte mera!

-Du ska läsa! fortfor löjtnanten med samma befallande röst. Det är bara en enda natt kvar. Du gör en kristlig gärning och jag ska belöna dig . . .

-Jag bryr mig inte om vilka belöningar ni bjuder mig—Nej vad som helst, men läser gör jag inte! Förklarade Choma energiskt.

-Hör på, filosof! sade löjtnanten, och hans röst klingade hård och hotfull. Jag tycker inte om sådana här påhitt. Du kan göra sådana här saker på ditt seminarium, men här hos mig är det annorlunda. När jag pryglar dig så sker det på annat sätt än när din rektor gör det. Vet du vad en präktig läderpiska vill säga?

Vem vet inte det, sade filosofen med modstulen röst.

-Gå nu och fullgör ditt uppdrag! Lyder du inte så är det ute med dig, gör du som jag säger får du tusen rubel.

Choma fattade ett oryggligt beslut att fly. Choma smög sig darrande ned av skräck i herrskapets trädgård varifrån han ansåg att han omärkligt skulle kunna rymma ut på öppna fältet. När han klev över staketet tyckte han att han hörde en gäll vissling och någon som sade: -Vart ska du ta vägen? Han började springa. – Nej, du kan ändå inte komma undan. Nu har vi roat oss nog, sade den gamle kosacken, nu går vi hem.

-Varför är jag egentligen så rädd? tänkte Choma Jag är väl kosack! Jag har ju läst i två nätter, Gud hjälper mig nog igenom den tredje också. Det märks att häxan har syndat ordentligt eftersom den onde hade sådant grepp om henne. Hon har dött i sina synder.

Slutligen lade sig filosofen att sova, och först en duktig översköljning med ett ämbar kallt vatten kunde väcka honom till kvällsmaten. Efter kvällsmaten talade han om vad en kosack var och att han inte fick vara rädd för någonting i hela världen.

-Nu är det dags, sade den gamle kosacken. -Kom så går vi. -Ja, då går vi då, sade filosofen.

Det var en infernalisk natt. En hel flock vargar tjöt på avstånd och till och med hundarnas skall hade något hemskt över sig.

-Det låter som det är något annat som tjuter, det där är inte vargar, sade kosackerna, denna gång två till antalet. De närmade sig kyrkan och gick under de skröpliga trävalven som visade hur föga godägaren bekymrade sig om Gud och om sin själ. Kosackerna avlägsnade sig som förut, och filosofen blev ensam kvar. Allt var som förut, allt hade samma välbekanta hotfulla utseende. Ett ögonblick stod han stilla. I mitten stod kistan med den hemska häxan orörlig. -Jag tänker inte bli rädd, Gud är mitt vittne på att jag inte tänker bli rädd! sade han. Som förut drog han en ring runt sig och började sina böner.

Tystnaden var kuslig. Filosofen vände ett blad, sedan vände  han ett     annat och märkte att han läste det som stod i boken. Förfärad gjorde han korstecknet och började sjunga. Det lugnade honom något. Läsningen fortsattes och bladen vändes, det ena efter det andra.

Plötsligt, mitt under stillheten, sprack kistans  järnlock med ett brak och den döda reste sig upp Hon var ännu hemskare än den förra gången. Tänderna skallrade mot verandra, läpparna ryckte i kramp och under vilda gälla skrik utstötte hon förbannelser. En virvelvind började blåsa genom kyrkan, tavlor föll till golvet och skärvorna från de krossade fönsterrutorna regnade in i kyrkan. Dörrarna slets från sina gångjärn och ett otal hemska vidunder rusade in i Guds hus. Ett fruktansvärt dån av vingar och skrapande klor fyllde hela kyrkan. Allt fladdrade och flög omkring och letade överallt efter filosofen.

Han gjorde hela tiden korstecknet och läste böner som han kunde komma på. Och under tiden hörde han hur de onda andarna kretsade omkring honom och kände hur de nästan vidrörde honom med  vingspetsarna och de vidriga svansarna.

Han hade inte mod att betrakta att betrakta dem närmare, han såg bara att ett väldigt vidunder, stort som hela väggen, stod framför honom. Det rufsiga håret liknade en skog. Genom hårets trassliga nät blickade två hemska ögon med lätt uppdragna ögonbryn. Ovanför hans huvud svävade i luften något som liknade en väldig blåsa med tusen tänder och skorpiongaddar som sträcktes fram ur dess mitt och klumpar av svart jord som hängde i dem. Alla såg de på Choma, de letade efter honom men kunde inte se honom där han stod i sin uppdragna cirkel.

-För hit Vij! Hämta hit Vij! hördes den döda ropa.

Och nu blev det alldeles dödstyst inne i lokalen. På avstånd hördes vargtjut, och snart genljöd tunga steg som gav eko i kyrkan. Då Choma sneglade åt sidan fick han se en kraftig undersätsig människoliknande varelse med krokiga ben, som fördes in i kyrkan. Den var alldels inhöljd i svart jord och de jordiga armarna och benen spretade ut som knotiga sega rötter. Varelsen gick med tunga steg och snubblade oerhörligt. Med fasa märkte Choma att varelsens ansikte var av järn. Monstren tog honom under armarna och förde honom rakt till den plats där Choma stod.

-Lyft upp mina ögonlock, jag ser inte! sade Vij med gravlik röst, och hela horden störtade fram för att lyfta upp hans ögonlock. –Titta inte dit! viskade en inre stämma till filosofen. Men han kunde inte motstå frestelsen utan såg upp. Där är han! skrek Vij ,och pekade på honom med sitt järnfinger och alla andarna störtade sig över filosofen. Medvetslös föll han till govet och gav upp andan av skrämsel.

Nu hördes tuppens galande. Detta var redan andra gången den gol men första galandet hade varelserna inte hört. De förfärliga sakerna rusade huller om buller ut genom fönster och dörrar för att så fort som möjligt flyga därifrån. Men det var försent, de fastnade i fönster och dörrar och blev hängande kvar.

När prästen kom in stannade han skräckslagen vid åsynen av det skändade gudshuset och vågade inte läsa själsmässan på en sådan plats. Så blev kyrkan stående för alltid med vidundren som fastnat i dörrar och fönster, den blev övervuxen av skog och rötter, stäppgräs och vilda snår, och ingen finner numera vägen dit.***

När ryktet om denna händelse nådde Kiev, och teologen Chaljáva till sist erfor filosofen Chomas öde försjönk han i tankar en hel timme.  På sista tiden hade det skett stora förändringar i hans liv. Lyckan hade lett emot honom När han hade avslutat sin kurs vid seminariet blev han ringare i det högsta klocktornet, och han visade sig nästan alltid med sönderslagen näsa därför att trätrappan upp till klocktornet var mycket slarvigt gjord.

-Har du hört vad som hänt Choma? sade Tiberij Gorobjéts till honom. Denne var nu filosof och hade små mustascher.

-Det var Guds vilja, sade ringaren Chaljáva.

-Choma var en präktig människa! sade ringaren igen. Det var en märklig man. Och filosofen Choma Brut gick under alldeles förgäves. Gorobéts svarade:                                                             -Men jag vet varför han gick under. Därför att han var rädd. Om han inte hade varit rädd hade häxan inte kunnat göra honom något ont. Jag vet allt det där.

Vid dessa ord nickade ringaren bifall. Men då han märkte att tungan inte kunde uttala ett enda ord reste han sig och gick med vacklande steg ut och gömde sig på en ödslig plats i stäppgräset.”

>>><<<

 

*** En liknande händelse ägde rum en bit bort från mig själv närmare

bestämt i Ödestugu. Digerdöden var en farsot i Europa på 1400-talet,

och kom med ett skepp utan överlevande som drev i land någonstans

i Norge. Det smittade ner halva Norden. Men ingen vet hur farsoten

kom till den lilla byn Ödestugu, men det fick till följd att alla i byn dog,

Inte en levande själ kunde meddela omvärlden utan de dog alla som

flugor. Vegetationen övertäckte snart hela byn, träd och buskar och

gräs. Långt senare såg man träd som vuxit genom taket på stugorna,

men ingen levande själ fanns tillstädes, kanske en vandrare eller två,

någon som kunde ta sig genom den täta vegetationen.

De här människorna led under den katolska kyrkan och hade betalat lösen för sina själar men visste inget om Guds nåd och dog i sina synder fast de kunde ha bett Gud ta hand om dem.

RELATERADE ARTIKLAR FINNS PÅ EAEC SVE



Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: